står D. Quijote uppmärksam, utan att säga ett ord, grubblande på dessa sällsamma händelser, dem han alla tillskref det vandrande ridderskapets gyckelbilder. Där öfverenskommo de att kaptenen och Zoraida skulle vända om med hans broder till Sevilla och underrätta deras fader om att han vore återfunnen och fri, på det den gamle, så vidt han det förmådde, måtte infinna sig vid Zoraidas förmälning och dop; ty för lagmannen var det icke möjligt att uppgifva den resa han förehade, emedan han fått underrättelse att en månad därefter en flotta skulle afsegla från Sevilla till Nya Spanien, och det skulle hafva medfört stort obehag för honom att icke begagna denna lägenhet.
Alla voro nu förnöjda och glada öfver den lyckliga vändningen i den befriade slafvens öde, och, då natten redan tillryggalagt nära två tredjedelar af sin bana, beslöto de att för återstoden däraf gå hvar till sitt och söka hvila. D. Quijote erbjöd sig att öfvertaga borgens bevakning, på det de ej måtte öfverfallas af någon jätte eller annan äfventyrlig slyngel, de där vore snikna efter den stora skatt af skönhet som förvarades i borgen. De, som kände honom, tackade honom därför, och underrättade lagmannen om D. Quijotes besynnerliga sinnelag, hvilket icke litet roade honom.
Sancho Panza ensam förargades, och det i hög grad, öfver att det dröjde så länge med att gå till hvila, men han var också den ende, som inrättade det åt sig bättre än de andra, i det han kastade sig ned på sin åsnas täcken och sadeltyg, hvilka sedermera kommo att stå honom så dyrt, såsom längre fram skall förtäljas.
Sedan alltså damerna begifvit sig till sitt rum och de öfriga inrättat sig på det minst dåliga vis de kunde, trädde D. Quijote ut ur värdshuset för att, som han lofvat, hålla vakt vid borgen.
Det hände sig så att, när föga fattades till daggryningen, trängde till damernas öron en så välljudande och god röst att den tvang dem alla att låna ett uppmärksamt öra däråt, isynnerhet Dorotea, som låg vaken och vid hvars sida doña Klara de Viedma sof; så hette nämligen lagmannens dotter. Ingen kunde tänka sig hvem den var, som sjöng så väl, och det var blott sång utan ackompanjemang af något instrument. Emellanåt tyckte de att sången kom från gården, än åter från stallet; och, under det de i denna ovisshet lyssnade mycket uppmärksnamt, kom Cardenio till kammardörren och sade: »Den som ej sofver, bör lyssna, så skolen I få höra en ung
