Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

18

Därmed tystnade hon, och hennes anlete betäcktes af en rodnad, som klart visade hennes själs smärta och blyggel. Hennes åhörare å sin sida kände lika mycket medlidande som undran öfver hennes hårda öde, och, ehuruväl kyrkoherden genast skulle ha velat råda och trösta henne, grep Cardenio först till ordet och sade: »Du, señora, är således den sköna Dorotea, den rike Clenardos enda dotter?»

Dorotea vardt förundrad, när hon hörde sin fars namn och såg huru ringa han var som nämnde det; ty det har redan blifvit omtaladt, hur dåligt Cardenio var klädd. Därför sade hon till honom: »Och hvem är ni, käre vän! efter ni så där känner till min faders namn? Ty, om jag ej missminner mig, har jag hittills under hela loppet af berättelsen om min olycka icke nämnt det.»

— »Jag är, svarade Cardenio, den af lyckan öfvergifne, hvilken, efter hvad ni, señora, har berättat, Lucinda förklarade vara sin make; jag är den olycksalige Cardenio, hvilken genom densammes nedrighet, som försatt eder i edert nuvarande elände, också blifvit bragt därhän, att ni ser mig som ni gör, trasig, naken, i saknad af all mänsklig tröst, och, hvad som är värst af allt, beröfvad mitt förstånd, eftersom jag icka har det i behåll oftare än när det täckes Himlen att för någon stund förunna mig det. Det är jag, Dorotea, som var närvarande vid D. Fernandos orättrådigheter och som stod där väntande för att få höra det ja, som Lucinda uttalade att blifva hans maka; det är jag som icke hade mod att afbida utgången af hennes vanmakt eller hvad som vardt följden af det bref man fann i hennes barm, emedan min själ ej hade uthållighet nog att skåda så många olyckor på en gång. Därför öfvergaf jag huset och tålamodet och kvarlämnade åt en min gästvän ett bref, som jag bad honom lämna i Lucindas egna händer, och begaf mig till dessa ödemarker i afsikt att här sluta mitt lif, hvilket jag från nämnda ögonblick hatade som min dödsfiende. Men ödet har ej velat taga det, utan nöjt sig med att beröfva mig förståndet, kanske för att spara mig till den lycka jag nu haft att träffa eder. Ty om det ni berättat är sant, såsom jag tror att det är, så vore det också möjligt att åt oss båda Himlen sparat en bättre utgång på våra missöden än vi trott; då nämligen Lucinda ej kan förmäla sig med D. Fernando, enär hon är min, och D. Fernando icke med henne, enär han är eder[1] och hon har uttalat sig så uppenbart därom, så kunna vi väl hoppas, att Himlen ger oss tillbaka hvad som är vårt, efter det ännu är i görningen och vi ej hafva gjort oss af där-

  1. Detta är icke ett tomt talesätt, utan menadt på fullt allvar. Enligt den i Spanien (och äfven på andra håll) gällande äktenskapsrätten är blotta äktenskapslöftet, när det göres inför vittnen och i synnerhet i sådana fall som detta mellan Fernando och Dorotea, till giltighet och verkan lika kraftigt som ett i eljest vanlig form ingånget äktenskap. Till och med enligt svensk lag är trolofning en så sträng förbindelse, att den ej på ryggas ensidigt, utan att den vållande parten mister rättigheten att »bygga äktenskap med någon annan, så länge den öfvergifne ej förlikt är», och under ett visst gifvet förhållande säges trolofningen uttryckligen vara »ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel» (giftermålsbalkens 3 och 4 kapitel).