med eller fördärfvat det. Och, då vi äga denna tröst, som hvarken uppstått af en fjärran aflägsen förhoppning eller grundar sig på dåraktiga inbillningar, beder jag eder, señora, att i ert ärbara sinne fatta ett annat beslut, såsom också jag ämnar göra, och att ni bereder er på att hoppas bättre lycka; ty jag svär eder vid mitt ord som riddare och kristen att ej öfvergifva eder tills jag ser eder i besittning af D. Fernando och att, om jag ej med förnuftiga ord kan förmå honom att inse hvad han är eder skyldig, då bruka den frihet, som förunnas mig därigenom, att jag är riddersman och alltså med full rätt kan utmana honom på grund af hans oförsvarliga beteende mot eder; mina egna lidna oförrätter vill jag därvid ej påminna mig, utan lämna hämnden därför åt Himlen, för att här på jorden afhjälpa edra.»
Vid Cardenios ord steg Doroteas förvåning till den högsta grad, och, ej vetande huru hon skulle tacka honom för så stora tjänstetillbud, ville hon fatta hans fötter för att kyssa dem; men Cardenio tillät det icke. Licentiaten svarade för båda, uttalade sitt gillande af Cardenios ädla ord, och framför allt yrkade han med böner, råd och öfvertalning, att de skulle åtfölja honom till hans by, där de kunde förse sig med hvad som fattades dem, och där skulle då träffas anstalt, huru man kunde uppsöka D. Fernando eller föra Dorotea hem till sina föräldrar eller göra hvad som tycktes dem lämpligast. Cardenio och Dorotea tackade honom och antogo det vänliga erbjudandet.
Barberaren, som under allt detta stått uppmärksam och tyst, kom nu med sina välmenta ord och erbjöd sig med ej mindre beredvillighet än kyrkoherden att vara dem till tjänst i allt som vore dem nyttigt; likaledes berättade han dem i korthet den orsak som fört dem dit, jämte D. Quijotes besynnerliga galenskap, och huruledes de nu inväntade hans vapendragare, som hade gått för att söka reda på honom. Liksom i en dröm erinrade sig Cardenio den strid han haft med D. Quijote och berättade den för de andra, men han kunde icke säga dem hvad som hade varit anledningen därtill.
I detsamma hörde de högljudda rop och igenkände Sancho Panzas röst, hvilken, emedan han icke fann dem på det ställe där han lämnat dem, ropade på dem med full hals. De gingo honom till mötes, och på deras fråga efter D. Quijote berättade han, hurusom han påträffat honom i bara skjortan, utmagrad, gulblek i ansiktet, döende af hunger och suckande efter sin härskarinna Dulcinea; och ehuru han hade sagt honom
