Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
193

han ansåg sig förtrollad. Och hvad som kom honom att tro detta, var att Rocinante rörde sig hvarken litet eller mycket, och han tänkte sig att på det viset skulle de bli stående, han och hans häst, utan att äta eller dricka eller sofva, ända tills denna stjärnornas onda inflytelse ginge öfver eller tills en annan och ännu mäktigare häxmästare toge honom ur förtrollningen.

I denna sin tro bedrog han sig dock mycket. Knappt började det dagas, då till värdshuset kommo fyra män til häst, mycket väl klädda och utrustade samt med sina musköter öfver sadelbommen. De bultade häftigt på värdshusporten, som ännu var stängd; D. Quijote märkte detta från den plats, där han ännu allt jämt stod på vakt, och ropade med stolt och hög röst: »Riddare eller svenner eller hvilka I så månden vara, I hafven ingen anledning att bulta på borgporten, ty det är tämligen tydligt att antingen sofva borgens invånare på sådana tider eller pläga fästningar då icke öppnas, tills solens ljus är utspridt öfver hela jorden; hållen eder undan utanför och vänten tills det blir ljus dager, och då skola vi se till om det är rätt eller ej att man öppnar för eder.»

— »Hvad fan är det här för fästning eller för borg, sade den ene, att man vill tvinga oss att iakttaga sådana formligheter? Är ni värdshusvärden, så säg till att man öppnar åt oss, ty vi äro vägfarande, som inte önska mer än att ge foder åt våra hästar och rida vidare, emedan vi hafva brådt om.»

— »Menen I, riddare, att jag ser ut som en värdshusvärd?» utbrast D. Quijote.

— »Jag vet inte hvad ni ser ut för, svarade den andre; men nog vet jag att ni pratar dumheter, om ni kallar detta värdshus för en borg.»

— »En borg är det, genmälde D. Quijote, och till och med en af de bästa i hela denna provins och den hyser inom sig personer, som haft spira i handen och krona på hufvudet.»

— »Bättre vore det tvärtom, sade den resande; spiran på hufvudet och kronan i handen.[1] Och, när allt kommer omkring, är det väl så att en skådespelartrupp håller till där inne, och deras sak är det ofta att ha sådana där kronor och spiror som ni säger, ty i ett så litet värdshus och där det råder en så djup tystnad som här, tror jag inte att personer taga in, som äro värdiga krona och spira.»

— »I kännen föga till världen, genmälde D. Quijote, eftersom I ären okunnig om de fall, som pläga inträffa med det vandrande riddarskapet.»

  1. Det förefaller obegripligt, hvarför det skulle hafva varit bättre på det vis den resande säger. Möjligen föreligger dock här ett fel i första upplagan, hvilket opåaktadt fått följa med i alla senare; man kan nämligen tänka sig, att författarens mening varit, att D. Quijote först skulle hafva förtalat sig och den resande sedan rättat honom, men att de båda snarlika raderna förväxlats af sättaren. Om denna förklaring finge gälla, skulle alltså stället komma att lyda: »den (borgen) hyser inom sig personer, som haft spira på hufvudet och krona i handen. — Bättre vore det tvärtom, sade den resande, krona på hufvudet och spira i handen.
Don Quijote, I: 2.13