Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

194

De som voro i sällskap med honom, som gjort frågan, ledsnade vid hans samtal med D. Quijote och började därför ånyo att bulta så våldsamt att värden vaknade, och likaså alla som befunno sig i värdshuset; han steg således upp och sporde hvem som bultade.

Just då hände det sig att en af hästarna, på hvilka de fyra bultande redo, närmade sig Rocinante för att nosa på honom, där han stod sorgsen och nedslagen, med slokande öron, och utan att röra sig uppbar sin långsträckte herre; men då han i alla fall var köttslig, fastän han tycktes vara af trä, kunde han ej annat än att han också fick en smula känsel i sig och i sin ordning nosade på den, som hälsade så smeksamt. Men han hade icke väl gjort den minsta rörelse, när D. Quijotes tätt till hvarandra slutna fötter kommo ur sitt läge och gledo undan med honom, så att han skulle störtat till marken, om han ej blifvit hängande vid armen. Detta vållade honom så stark smärta, att det föreföll honom som om man antingen skure handlofven af honom eller vrede armen ur led på honom, ty han kom marken så nära att han vidrörde den med tåspetsarna; men just detta lände honom till skada, ty, när han kände huru litet som fattades honom för att kunna sätta fotsulorna på jorden, ansträngde han sig och sträckte på sig det mesta han kunde för att nå marken, alldeles som de, hvilka undergå hiss-tortyren, hängande så att det knappt kan sägas om de beröra marken eller ej, själfva äro orsaken till att de föröka sin smärta genom bemödandet att sträcka på sig, gäckade af en förhoppning, som förespeglar dem att, om de blott sträcka på sig aldrig så litet till, skola de nå marken.


Noter.

1 Pilinurus var Æneas’ styrman på färden till Italien.

2 Det var ingalunda något tecken till små omständigheter, att lagmannens hus ej hade glasfönster. Än i dag finner man, isynnerhet i de sydspanska städerna, i stället för fönster la reja = järngallret, och la celosia = det fran morernas tid vanliga, ofta med konstnärligt genombrutet arbete försedda, rutformiga spjälgallret. Dock kan man nu för tiden äfven få se fönster, som likt våra äro försedda med både glasrutor och spånjalusier eller persienner; bakom dessa, liksom bakom las celosías går det lika bra för två älskande nu som på den föregifne mulåsnedrifvarens och lilla Klaras tid att genom teckenspråk meddela sig med hvarandra, och »fingerfärdigheten» är i detta hänseende högt uppdrifven.

3 Afser månens olika utseende i första kvarteret, vid fullmåne och i sista kvarteret. Möjligen kan dock i detta uttryck också ligga ett minne