annat att göra än att hvar tar sitt, och hvad vår Herre gett honom, det må prästen säga amen till.»[1]
En af D. Luis’ fyra tjänare yttrade då: »I fall det ej är så att detta är ett aftaladt gyckel, kan jag ej förstå huru personer med sundt förstånd, som alla här närvarande äro eller tyckas vara, understå sig att säga och försäkra att det här icke är en rakskål, och det där inte en åsnesadel; men då jag ser dem försäkra och påstå det, måste jag antaga att det ligger något bakom det att de fasthålla vid något, som så afgjordt strider mot hvad verklighet och erfarenhet tydligt visa oss; ty, — anamma, (och han klämde till med eden rent ut), inte skall man inbilla mig, om det så vore alla som lefva på jorden, att det här ej är en barberarskål, och det där inte en sadel till en åsna.»
— »Den skulle mycket väl kunna vara till en åsninna», sade kyrkoherden.
— »Det smäller lika högt, genmälde tjänaren, ty det är inte därpå det hänger, utan därpå om det är en åsnesadel eller inte, som de nådiga herrarna påstå.»
Detta hörde en af de nyss ankomna landridarna, som hade varit vittne till hela förhandlingen öfver tvistefrågan, och han utbröt full af harm och vrede: »Det är så visst en åsnesadel som far min[2], och den som sagt eller säger något annat måtte vara full som en kaja!»
— »Ni ljuger som en gemen skurk», svarade D. Quijote, och, höjande lansstången som han aldrig släppte ur händerna, ämnade han lägga till honom ett sådant slag öfver hufvudet, att, om icke landridaren böjt sig undan, skulle han hafva sträckt honom till jorden. Lansstången splittrades mot marken, och de öfriga landridarna, som sågo sin kamrat misshandlas, ropade med hög röst på hjälp åt det Heliga Brödraskapet. Värdshusvärden, som hörde till deras förbund, gick genast efter sin ämbetsstaf och sitt svärd och sällade sig sedan till sina kamrater; D. Luis’ tjänare omringade denne, på det han under oväsendet ej måtte undkomma dem; barberaren, som såg hela huset upp- och nedvändt, högg åter igen tag i sin åsnesadel, och det samma gjorde Sancho; D. Quijote grep till sitt svärd och anföll landridarna. D. Luis ropade till sina tjänare att de skulle släppa honom och hjälpa D. Quijote, Cardenio och D. Fernando, hvilka båda höllo med D. Quijote. Kyrkoherden skrek, värdinnan tjöt, hennes dotter jämrade sig, Maritornes gret, Dorotea var bestört, Lucinda häpen, och doña Klara vanmäktig. Barberaren pryglade på
- ↑ I originalet: á quien Dios se la dió, San Pedro se la bendiga = hvad Vår Herre skänkt nagon, må Sankte Per ge sin välsignelse till. Men Sankte Per har icke längre här i norden eller i de protestantiska länderna i allmänhet samma betydelse som förr och ännu hos katolikerna, för hvilka han, som bekant, representerar pafvedömets grundläggare.
- ↑ Landridaren menar naturligtvis: så visst min far verkligen är min far; men i sitt raseri förtalar han sig. Jämf. not. 2 till föregående kapitel.
