206
tören hafva eder omdömeskraft fri och kunna döma om förhållandena i denna borg såsom de visst och verkligen äro och ej som de te sig för mig.»
— »Det är utom allt tvifrvel, svarade härtill D. Fernando, att herr D. Quijote nu har dömt mycket riktigt, att det är oss som afgörandet af detta fall tillkommer; och, på det därvid må tillgå så mycket grundligare, skall jag upptaga herrarnas röster slutet och sedan gifva fullständig underrättelse om utgången».
För dem, som kände D. Quijotes sinnesförfattning, utgjorde allt detta ämne till oändligt löje; men för dem, som ej hade kunskap därom, tycktes det som den största galenskap i världen, isynnerhet för D. Luis’ fyra tjänare, och likaså för honom själf och tre andra resande, som händelsevis hade anländt till värdshuset och sågo ut för att vara landridare hvilket de också verkligen voro. Men den som vardt mest utom sig var barberaren, hvars rakskål där inför hans egna ögon hade förvandlats till Mambrinos hjälm och som alldeles icke tviflade på att äfven hans åsnesadel skulle förvandlas till en präktig ridsadel. Men alla skrattade de åt att so huru D. Fernando gick omkring och upphämtade rösterna af den ene efter den andre och hviskade dem i örat, på det att det tysthet måtte afgifva sin mening, huruvida den klenoden, om hvilken man kämpat så mycket, var en häst- eller åsnesadel. Och sedan han fått deras röster, som kände D. Quijote, sade han högt: »Saken står så, min gode man, att nu är jag trött af att insamla så många röster, ty jag märker att jag icke frågar någon om det jag önskar veta, som ej säger mig att det är en galenskap att påstå detta vara en åsnesadel, utan att det är en sadel för en häst, och till och med för en fullblodshäst; ni får således gifva er till tåls, ty trots er och er åsna är det en ridsadel och ej någon åsnesadel, och ni har ej varit lycklig vare sig i käromålet eller bevisningen.»
— » Nå, så må jag inte bli det i Himlen heller, sade den stackars barberaren, om ej I alla, nådiga herrar, bedragen eder, och så visst jag hoppas bli salig, lika visst är detta för mig en åsnesadel och ingen ridsadel; men herrars ord ha lag…[1], och mer säger jag inte. Och sannerligen, full är jag i för syndat har jag nog i dag, men ingenting fått till lifs.»[2]
Icke mindre löje väckte barberarens enfaldiga tal än D. Quijotes galenskaper, hvilken nu inföll: »Här är ingenting
- ↑ Ordspråket lyder på spanska: Allá van leyes do quieren reyes = lagar gå ditåt kungarna vilja; ett svenskt, som alldeles täcker detsamma, torde väl knappt finnas, men något ditåt uttryckes dock genom ett som äger att Kungsord har lag i hand, och detta har med en obetydlig förändring begagnats i öfversättningen. Om anledningen till ordspråkets uppkomst berättar den för Spaniens äldre medeltidshistoria synnerligen betydande och redan förut i dessa noter åberopade ärkebiskopen af Toledo D. Rodrigo Jiménez de Rada att under konung Alfons VI:s regering (1072—1109) voro hans franska gemål drottning Constance och dåvarande ärkebiskopen af Toledo D. Bernardo mycket angelägna om att i den spanska gudstjänsten införa den romerska ritualen i st. för den af ålder brukliga s. k. gotiska. Detta mötte emellertid ett så allmänt motstånd, att saken höll på att kosta konung Alfons kronan: men slutligen enades man om att afgöra densamma genom ett slags »Guds dom», i det två riddare skulle kämpa, den ene för den toledanska, den andre för den fransk-romerska ritualen, och den som segrade, hans ritual skulle följas. Den som stridde för den förra behöll segern; men detta förtröt drottningen, som då efteråt menade att en sådan sak ej borde afgöras med vapen, utan man skulle taga ett exemplar af hvardera ritualen och kasta dem båda på ett bål: den som då komme ut oskadd, till den hade Gud ett större behag! och den borde bli rådande. Drottningens förslag antogs, men, o under! äfven detta prof bestod den toledanska ritualen lyckligt. Därmed borde ju saken hafva varit afgjord; men drottningen låg öfver sin herre och gemål så enträget, att han ändtligen för husfredens skull ej hade annan råd än att foga sig i hennes önskan, och den romerka ritualen ålades prästerna till antagande vid äfventyr af lif och gods. Och af detta konungens våldsamma ingripande uppkom så det ofvannämnda ordspråket. Men än i dag finnes i den härliga domkyrkan i Toledo ett särskildt kapell, det s. k. mozarabiska, där gudstjänsten annu förrättas på det uråldriga viset.
- ↑ En hos äldre författare förekommande vändning, genom hvilken skall uttryckas den talandes ödmjukhet: han erkänner sig först och främst vara en syndare.
