När nu genom lagmannens och kyrkoherdens bemedling alla lugnat sig och blifvit vänner, började D. Luís’ tjänare åter enträgnas med honom att han genast skulle följa med dem, och, under det han sökte komma till rätta med dem, samrådde lagmannen med D. Fernando, Cardenio och kyrkoherden om hvad han borde göra under dessa omständigheter, hvilka han framställde för dem jämte det som D. Luís sagt honom. Slutligen kom man öfverens, att D. Fernando skulle för D. Luís’ tjänare omtala hvem han var och hurusom det vore hans önskan att D. Luís fore med honom till Andalusíen, där han hos D. Fernandos broder markisen skulle finna det aktningsfulla mottagande som hans personlighet förtjänade; ty man visste D. Luís’ föresats vara så beskaffad[1], att han icke denna gång skulle återvända till sin fader, om man så högge honom i stycken. Då de fyra fått höra D. Fernandos stånd och D. Luís’ fasta föresats, beslöto de sins emellan att tre af dem skulle vända om och för fadern inberätta hvad som inträffat, men den fjärde skulle stanna kvar och passa upp D. Luís och ej lämna honom, tills de andra komme efter honom eller han finge veta hvad hans fader befallde dem. Då vardt genom Agramantes anseende och konung Sobrinos klokhet hela tvedräktstillställningen bilagd.
Men, när endräktens fiende och all freds förstörare såg sig föraktad och gäckad och märkte huru ringa frukt han skördat af att hafva krånglat in dem alla i ett sådant virrvarr, beslöt han att ännu en gång försöka sin lycka genom att uppväcka nya tvister och oroligheter.
Det förhöll sig nämligen så, att visserligen lugnade sig landridarna, emedan de hört något ord om de herrarnas förnäma stånd, med hvilka de slagits, och de drogo sig ur striden därför att de tyckte att, huru den än månde utfalla, skulle de komma att draga det kortaste strået; men en af dem, och det var just den som blifvit pryglad och sparkad af D. Fernando, påminde sig att bland några häktningsorder, som han hade mot åtskilliga förbrytare, fanns äfven en mot D. Quijote, hvilken, såsom Sancho med stort skäl hade befarat, det Heliga Brödraskapet hade befallt att gripa därför att han satt galerslafvarne i frihet. Då detta nu föll honom in, ville han förvissa sig om signalementet träffade in på D. Quijote, och, framtagande några stycken pergament ur barmen, fann han det han sökte. Som han var klen att läsa, började han att stafva sig fram helt långsamt, och för hvart ord han läste satte han ögonen i D. Quijote, jämförde kännetecknen i häkt-
- ↑ Originalets ord, porque de esta manera se sabia de la intención de D. Luís que no volveria por aquelia vez etc. torde näppeligen kunna tolkas annorlunda än här skett, och, då meningen blir god på detta vis, synes den af Braunfels företagna omflyttningen af orden de esta manera till den följande eftersatsen ej vara framkallad af någon verkligt tvingande orsak. Ej stort antagligare synes Hartzenbusch’s förslag att i st. f. de esta manera läsa de otra manera.
