210
ningsordern med D. Quijotes ansikte och fann, att utan tvifvel var denne den som ordern gällde. Och knappt hade han försäkrat sig härom, så samlade han åter tillhopa sina pergament, framvisade med vänstra handen häktningsordern, grep med den högra D. Quijote om halsen så hårdt, att han knappt kunde andas, och ropade med hög röst: »Till hjälp åt det Heliga Brödraskapet! och på det man må se, att jag yrkar det med full anledning, så läsen ordern, i hvilken det står att man skall fasttaga denne stråtröfvaren.»
Kyrkoherden tog ordern och såg, att det var sant allt hvad landridaren sade och att den stämde med D. Quijotes signalement; men när denne såg sig misshandlad af en lurk till bondlymmel, kokade hans vrede upp till sin höjdpunkt det knastrade i hvarenda knota i hans kropp, och med all sin makt grep han med båda händerna landridaren om strupen så att, hade icke denne fått hjälp af sina kamrater, hade han där satt lifvet till förr än D. Quijote släppt sitt byte. Värden som nödvändigt måste bistå sina ämbetsbröder, skyndade honom genast till hjälp. Värdinnan, som såg sin man ånyo inne i krakel, hof på nytt upp sin stämma, i hvars låt Maritornes och dottern strax instämde, i det de anropade Himlen och de närvarande om hjälp. När Sancho såg hvad som tilldrog sig, sade han: »Så visst Gud lefver, är allt sant som min husbonde påstår om förtrollningarna i denna borg, ty det är omöjligt att lefva en timme i lugn i den.»
D. Fernando skilde landridaren och D. Quijote och lösgjorde till belåtenhet för båda deras händer, med hvilka de hade godt tag den ene i den andres rockkrage, och denne i den förres hals. Men landridarna upphörde icke därför att fordra att få sin fånge och att man skulle hjälpa dem att utlämna honom åt dem bunden och gifven dem alldeles i våld, ty det vore en skyldighet mot konungen och det Heliga Brödraskapet, å hvilkas vägnar de ånyo bådo om hjälp och bistånd för att verkställa häktningen af denne rånare, stigman och stråtröfvare.
D. Quijote skrattade åt dessa yttranden och sade med största lugn: »Kom hit, lumpna och vanbördiga pack! kallen I det för stråtröfveri att gifva friheten åt fångar, lösa de bundna, bistå de elända, upprätta de fallna, skaffa de betryckta rätt? Å, nedriga pack! för edert låga och usla begrepps skull förtjänen I att Himlen icke för eder uppenbarar den höga betydelse det vandrande ridderskapet i sig innesluter och icke låter eder inse den synd och okunnighet hvari I befinnen eder,
