212
skulle taga ett exemplar af hvardera ritualen och kasta dem båda på ett bål: den som då komme ut oskadd, till den hade Gud ett större behag! och den borde bli rådande. Drottningens förslag antogs, men, o under! äfven detta prof bestod den toledanska ritualen lyckligt. Därmed borde ju saken hafva varit afgjord; men drottningen låg öfver sin herre och gemål så enträget, att han ändtligen för husfredens skull ej hade annan råd än att foga sig i hennes önskan, och den romerka ritualen ålades prästerna till antagande vid äfventyr af lif och gods. Och af detta konungens våldsamma ingripande uppkom så det ofvannämnda ordspråket. Men än i dag finnes i den härliga domkyrkan i Toledo ett särskildt kapell, det s. k. mozarabiska, där gudstjänsten annu förrättas på det uråldriga viset.
2 En hos äldre författare förekommande vändning, genom hvilken skall uttryckas den talandes ödmjukhet: han erkänner sig först och främst vara en syndare.
3 I originalet: á quien Dios se la dió, San Pedro se la bendiga = hvad Vår Herre skänkt nagon, må Sankte Per ge sin välsignelse till. Men Sankte Per har icke längre här i norden eller i de protestantiska länderna i allmänhet samma betydelse som förr och ännu hos katolikerna, för hvilka han, som bekant, representerar pafvedömets grundläggare.
4Landridaren menar naturligtvis: så visst min far verkligen är min far; men i sitt raseri förtalar han sig. Jämf. not. 2 till föregående kapitel.
5 Historien härom förtäljes utförligt af Ariosto i 27:e sången af hans Orlando Furioso, str. 35—110. På Guds befallning och för att hjälpa den i Paris belägrade kejsar Karl, skickar ärkeängeln Mikael tvedräktens gudinna till den hedniske konungen Agramantes läger att sätta split och oenighet mellan därvarande riddare och hjältar. Af dessa kämpade Mandricardo mot Gradasso om svärdet Durindana, Rodomonte mot Ruggiero (Rüdiger) och Sacripante om hästen Frontino eller Frontalatte, och Ruggiero mot Mandricardo om skölden med hvita örnens tecken, o. s. v. Slutligen lyckades det Agramantes förmaningar och konung Sobrinos klokhet att någorlunda återställa enigheten.
6 Originalets ord, porque de esta manera se sabia de la intención de D. Luís que no volveria por aquelia vez etc. torde näppeligen kunna tolkas annorlunda än här skett, och, då meningen blir god på detta vis, synes den af Braunfels företagna omflyttningen af orden de esta manera till den följande eftersatsen ej vara framkallad af någon verkligt tvingande orsak. Ej stort antagligare synes Hartzenbusch’s förslag att i st. f. de esta manera läsa de otra manera.
7 Af de här nämnda utskylderna var försäljningsafgäld (alcabala) en viss procent som betalades vid köp och försäljning och kunde på sätt och vis sägas motsvara nutidens stämpelafgift; brudskatten (chapin de la reina, eg. drottningens toffel) utgick vid kungliga förmälningar, och sjuårsgärden (moneda forera) erlades som ett slags extra bevillning endast hvart sjunde år. D. Quijote bedömer naturligtvis dessa saker efter hvad han trott sig finna i sina riddareböcker; men visst är att riddarna äfven i verkligheten hade vissa bestämda förmåner och rättigheter, hvilka i De Sju Balkarna (Las Siete Partidas) angifvas sålunda: 1. att äras, äfven af konungarna; 2. att i kyrkan taga främsta platsen, näst efter konungen och kanikerna; 3. att vid gudstjänsten Kristusbilden på kalkens lock (la
