ett enda ord förr än han stigit upp; för att lyda henne reste han sig då och sade: »Det är ett allmänneligt ord, sköna dam, att trägen vinner[1], och i många och viktiga saker hafver erfarenheten visat att sakförarens ihärdighet bringar en tvifvelaktig angelägenhet till ett godt slut; men aldrig visar sig sanningen häraf granneligare än i krigets värf, hvarest snabbhet och hurtighet förekomma fiendens afsikter att vinna seger, innan motståndaren hinner sätta sig till försvar. Allt detta säger jag, höga och dyra furstinna, emedan mig tyckes att vårt fördröjande på denna borg numera är af ingen nytta, men väl skulle kunna lända oss till stor skada, såsom vi någon dag torde varda förmärkande. Ty ho vet om icke genom hemliga och nitiska kunskapare eder fiende jätten redan hafver erfarit att tid och tillfälle så medgåfve, förskansade sig i någon ointaglig borg eller fästning, mot hvilken mina bemödanden och min outtrötteliga arm föga förmådde? Låtom oss därför, som sagdt, min härskarinna, med vår omsorg förekomma hans planer och brytom genast upp med god förtröstan, ty det är icke mera allenast att jag får sammanträffa mededer motståndare.»
D. Quijote tystnade och sade intet mer, utan afbidade helt lugnt den fagra prinsessans svar, hvilken med förnän och efter D. Quijotes uppträdande lämpad hållning svarade honom på följande vis: »Jag tackar eder, herr riddare, för den önskan I visen eder hysa att bistå mig i mitt stora betryck, såsom en rättskaffens riddare den där känner det som sin plikt och sitt kall att bistå faderlösa och hjälpbehöfvande; och gifve Himlen att eder och min önskan må gå i uppfyllelse, på det I mågen förnimma att det finnes tacksamma kvinnor i världen. Och hvad mitt uppbrott vidkommer, så må det ske nu strax, ity att jag icke har annan åstundan än eder egen; förfogen I öfver mig alldeles efter eder hug och goda behag, ty hon, som en gång åt eder har öfverlämnat försvaret af sin person och i edra händer lagt återupprättandet af sitt välde, skall icke känna någon lust att sätta sig upp mot det som eder klokhet anordnar.»
— »Med Guds hjälp då!» sade D. Quijote. »Efter så är att en högboren dam sig förnedrar inför mig, vill jag ej spilla tillfället att upphöja henne och insätta henne på hennes ärfda tron. Må uppbrottet ske genast, ty det gamla ordet att i dröjsmål ligger faran sporrar min längtan att afresa, och, då himlen ej hafver skapat eller afgrunden skådat någon som kan
- ↑ Egentligen, att ihärdighet är framgångens moder = la diligencia es madre de la buena ventura.
