216
skrämma eller förfära mig, så sadla du, Sancho, Rocinante och gör din åsna och drottningens gångare redo, och låtom oss bjuda farväl åt borgfogden och det öfriga herrskapet och sedan genast begifva oss af.»
Sancho, som varit tillstädes vid allt detta, runkade på hufvudet fram och tillbaka och sade: »Ack, herre, herre! det står värre till i byn än det låter, vare det sagdt med förlof af ärliga kvinnor!»
— »Hvad kan det vara som står illa till vare sig i någon by eller i alla städer i världen och som kunde låta till att lända mig till skada, din lymmel?»
— »Om Ers Nåd blir arg, svarade Sancho, skall jag tiga och låta bli att säga det jag som en trogen vapendragere är pliktig att säga och som hvarje trogen tjänare bör säga sin herre.»
— »Säg hvad du vill, genmälde D. Quijote, så framt dina ord icke gå ut på att injaga skräck hos mig; ty, om du är rädd, så handlar du efter din natur, och, om jag icke är det, så handlar jag efter min.»
— »Det är det inte, Gud förlåte mig mina synder! svarade Sancho, utan att jag håller det för visst och säkert att denna dam, som påstår sig vara drottning öfver det stora riket Micomicón, inte är det mera än mor min; för, vore hon hvad hon säger, skulle hon inte gå här och sticka nosen ihop med en af de kringstående här och där i vrårna, bara man vänder bort hufvudet.»
Dorotea rodnade vid Sanchos ord, ty det hade sin riktighet att hennes make D. Fernando emellanåt och i smyg för andras ögon hade med läpparna inhöstat en del af den lön som hans kärlek förtjänade; detta hade Sancho sett och tyckt, att en sådan lättfärdighet snarare passade för en fal tärna än för drottningen öfver ett stort rike. Men hon hvarken kunde eller ville svara Sancho ett enda ord, utan lät honom gå på med sitt prat, och han fortsatte: »Detta säger jag, herre, därför att om, efter det vi färdats på vägar och stigar och tillbragt onda nätter och än sämre dagar, den som nu ligger och gör sig goda dagar här på värdshuset skall komma och skörda frukten af våra mödor, så är det inte värdt att jag gör mig brådt med att betsla upp Rocinante, sadla min åsna och göra gångaren redo; då är det bättre att vi stanna där vi äro, och kvinnfolk som höra spinnhuset till må sitta på spinnhus, och därmed punkt!»[1]
- ↑ Det något drastiska ordspråk Sancho här använder i originalet: Cada puta hile, y comamos = låt hvar sköka spinna, och låtom oss äta! De sista orden innebära väl icke precis något ätande utan endast i allmänhet ett skötande af egna angelägenheter utan att lägga sig i andras, således ej heller i den först nämnda partens spinnande. Så ungefär uppfattas det åtminstone af Coll y Vehí, medan däremot Braunfels öfversätter: Und was eine Hure ist soll lieber am Spinnrocken sitzen, wir aber wollen uns ans Essen und Trinken halten.
