Ack hjälpe mig Gud, hur förfärligt ond D. Quijote vardt, när han hörde sin vapendragares oanständiga ord! Han vardt så förbittrad att han med skälfvande röst och stammande tunga och i det han sprutade lågande eld ur ögonen, utbrast: »Å, din nedrige lymmel, din oförnuftige, oförskämde och dumme tölp, din sturske, smädelystne, skamlöse, uppkäftige bakdantare! Sådana ord understår du dig att säga i min och dessa högborna damers närvaro? och sådana skändligheter och fräckheter har du dristat att gifva rum i din virriga inbillning? Gack bort ur min åsyn, du naturens missfoster, du lögnmagasin, du sveklighetsupplag, skurkaktighetsgrop, påhittare af elakheter, utspridare af dumheter, fiende till den vördnad man är kungliga personer skyldig! Gack, visa dig aldrig mer för mina ögon vid äfventyr af min vrede!»
Och sägande detta sköt han ögonbrynen i höjden, blåste upp kinderna, såg sig omkring åt alla håll och stampade med högra foten ett duktigt tag mot marken, alltsammans tecken till den vrede han hyste i sitt inre. Vid dessa ord och ursinniga åtbörder vardt Sancho så slokörad och rädd, att det skulle varit honom en glädje om i det ögonblicket jorden öppnat sig under hans fötter och uppsvulgit honom; han visste ej hvad han skulle taga sig till annat än att vända sig bort och aflägsna sig ur sin vredgade herres åsyn.
Men den kloka Dorotea, som redan så väl kände till D. Quijotes lynne, sade för att blidka hans vrede: »Förtörnens icke, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden, öfver de dumheter eder gode vapendragare har sagt, förty det låter tänka sig att han ej säger dem utan anledning, och på grund af hans sunda förstånd och kristeliga samvete får man icke heller misstänka honom för att bära falskt vittnesbörd mot någon. Följaktligen bör man tro, utan ringaste tvifvel därpå, att, enär här på borgen, såsom I, herr riddare, påstån, allting tillgår och sker med trolleri, så vore det möjligt, säger jag, att Sancho under sådan djäfvulsk inflytelse sett hvad han säger sig hafva sett och som i så hög grad kränker min dygd.»
— »Vid Gud Allsmäktig bedyrar jag, inföll nu D. Quijote, att Eders Höghet har träffat alldeles rätt och att någon stygg synvilla framträdt för den syndaren Sancho och kommit honom at skåda hvad som omöjligen kunnat skådas på annat vis än genom trolleri. Jag känner den olycksfågelns ärlighet och enfald tillräckligt för att veta, att han ej bär falskt vittnesbörd mot någon.»
