222
läsit eller sett eller hört att förtrollade riddare bortföras på detta sätt och så långsamt, som det kan väntas af dessa tröga och senfärdiga kreatur. Ty annars plägar man med sällsam hastighet föra dem genom luften, inneslutna i ett mörkt och svart moln, eller i en brinnande vagn, eller också på någon hippogrif eller annat liknande djur[1]; men att man nu skall föra mig på en oxvagn, vid Gud! där står mitt förstånd stilla; Men törhända lära riddareväsende och förtrollningar i våra dagar hafva en annan gång än de hade af forno; möjligt vore också, alldenstund jag såsom riddare är något nymärligt i världen och den förste som återupplifvat det äfventyrssökande ridderskapets redan i glömska råkade idrott, att nyligen uppfunnits andra slag af förtrollningar och andra sätt att bortföra de förtrollade. Hvad tror du härom, min käre Sancho?»
— »Jag vet inte hvad jag skall tro, svarade Sancho, för jag är ju inte så beläst som Ers Nåd i de vandrande skrifterna; men i alla fall skulle jag väl våga påstå och svärja på att de spöken, som hållas här, inte äro riktigt rättrogna.»
— »Rättrogna, far lille! svarade D. Quijote; huru kunna de vara rättrogna, när de alla äro djäflar, som antagit skenkroppar för att kunna göra detta och försätta mig i detta läge? Och vill du se huru härmed rätteligen förhåller sig, så rör vid dem och känn på dem, så skall du få se på hurusom de endast hafva kroppar af luft och finnas till blott skenbart.»
— »Vid Gud! genmälde Sancho; jag har nog rört vid dem, och den här saten, som fjäskar ikring här, har ett godt hull och därtill en annan egenskap, som är helt olika med den jag har hört sägas att onda andar ha; ty, efter hvad det påstås, lukta de alla af svafvel och andra otäckheter, men den här luktar ambra på en half mil.»
Sancho sade detta om D. Fernando, hvilken, såsom en så förnäm herre, måtte ha luktat så som Sancho sade.
— »Förundra dig ej öfver det, käre Sancho, svarade D. Quijote; ty du skall veta att djäflarna förstå sig på mycket, och, ehuru de föra lukter med sig, lukta de själfva ingenting, emedan de äro andar, och, om de lukta något, kan det ej vara af något godt, utan af stygga och stinkande saker. Och skälet är att, eftersom de, hvar helst de äro, hafva helvetet med sig, och ej kunna få något slags lindring i sina plågor, men god lukt är något angenämt och behagligt, så kunna de omöjligen lukta godt; och om du tycker att den onde ande,
- ↑ Det behöfver väl knappt påpekas att D. Quijote hämtat alla dessa föreställningar ur sina riddareromaner, där exempel på detta sätt att färdas förekomma än i den ena, än i den andra, än för trollkarlar och trollpackor, än för hyggliga riddare. Detaljerna, kan den, som det önskar, finna hos Clemencin och Braunfels.
