224
der och alla de förnöjda damerna, särskildt Dorotea och Lucinda. Alla omfamnade hvarandra och öfverenskommo att meddela hvarandra sina öden; D. Fernando gaf kyrkoherden sin adress, för att denne måtte tillskrifva honom huru det ginge för D. Quijote, och försäkrade honom att ingenting kunde göra honom större nöje än att erfara detta, samt att han själf likaledes skulle underrätta kyrkoherden om allt som han förstode kunde roa denne, såväl om sitt eget bröllop som om Zoraidas dop, om huru det ginge för D. Luís och om Lucindas återkomst till hemmet. Kyrkoherden erbjöd sig att punktligt uträtta alla uppdrag; de omfamnade hvarandra än en gång och upprepade sina vänskapsförsäkringar.
Värden framträdde nu till kyrkoherden och gaf honom några papper, sägande sig hafva funnit dem i underfodret af gamma kappsäck, där berättelsen om Den dåraktiga Förvetenheten påträffades, och att, eftersom ägaren aldrig kommit tillbaka dit, kunde kyrkoherden taga med sig dem allesammans, ty han själf gitte icke behålla dem, då han ej kunde läsa. Kyrkoherden tackade honom därför, slog upp papperen och såg strax att i början af handskriften stod: »Novell om Rinconete och Cortadillo[1]; han förstod däraf att det var någon novell, och, enär den om Den dåraktiga Förvetenheten hade varit underhållande, slöt han att äfven denna skulle vara det, efter de möjligen kunde vara båda af samma författare, samt behöll den följaktligen i afsikt att läsa den, när han finge tid därtill.
Han steg nu till häst, och äfven hans vän barberaren, båda med sina flor för ansiktet, på det de icke genast skulle igenkännas af D. Quijote, och de gåfvo sig på väg ridande efter vagnen. Den ordning de iakttogo var denna: först kom vagnen, körd af sin ägare; på ömse sidor därom kommo landridarna, som sagdt är, med sina musköter; sedan följde Sancho Panza på sin åsna, förande Rocinante vid betslet; sist i tåget redo kyrkoherden och barberaren på sina starka mulåsnor, med skylda ansikten, som nyss nämndes, med allvarlig och värdig hållning, samt hållande jämnt skridt med oxarnas långsamma gång. D. Quijote satt i sin bur med bundna händer och utsträckta ben, lutande sig mot spjälorna, samt så tyst och tålmodig som om han icke hade varit en människa af kött och blod, utan ett stenbeläte. Så färdades de lika långsamt och tyst ungefär två mil, då de kommo till en dal, där det tycktes oxdrifvaren vara en lämplig plats att rasta och fodra oxarna; men, när han anmälde detta för kyrkoherden, menade barbe-
- ↑ Denna novell är af Cervantes själf och innehåller en mästerlig skildring af skälmarnas och tjufvarnas lif i Sevilla; de bildade då för tiden — och detta är ett historiskt faktum — ett slags skrå under en ålderman, och utan dennes samtycke samt förutgången intagning i skrået fick ingen stjäla i Sevilla. Enär detta, liksom andra skrån, således hade monopol, om ock själftaget, på sitt yrke, kallar Cervantes åldermannen med det betecknande namnet Monipodio, hvilket ifrån början väl endast var en populär form för monipolio, men som ännu lefver kvar med den troligtvis från novellen hämtade betydelsen af öfverenskommelse eller sammansvärjning för otillåtna ändamål; af somliga öfversättare, som ej känt till detta förhållande, har det någon gång återgifvits med enfoting (af de grekiska orden μόνος en, och ποῦς fot). — Eftersom novellen omnämnes här, är det klart att den var färdigskrifven redan före 1605, då första delen af D. Quijote utkom; men den trycktes emellertid icke förr än i samlingen Novelas Ejemplares = sedelärande berättelser, hvaraf första upplagan har årtalet 1613.
