raren att de borde resa litet längre fram, ty han visste att bakom en höjd, som man såg nära därintill, låg en gräsrikare och myket bättre dal än den, där man nu ville stanna. Barberarens förslag antogs, och sålunda fortsatte de ånyo sin resa.
I detsamma såg kyrkoherden sig tillbaka och märkte, att efter dem kommo omkring sex eller sju ståtliga och välklädda män till häst, hvilka snart upphunno dem; ty de färdades icke med oxarnas säflighet och lugn, utan såsom folk hvilka redo på domherremulåsnor och längtade att fort komma till middagsrast på värdshuset, som visade sig icke fullt en mil därifrån. De brådskande upphunno snart de långsamma, man hälsade hvarandra höfligt och, när den ene af de nykomna — hvilken, kort sagdt, var domherre i Toledo och husbonde för de öfriga, som åtföljde honom — fick se det väl ordnade tåget med oxvagnen, landridarna, Sancho, Rocinante, kyrkoherden och barberaren samt därutöfver den i buren inspärrade och bundne D. Quijote, kunde han icke underlåta att fråga, hvad det betydde att man förde den mannen på ett sådant vis; ehuru han redan, då han såg landridarnas tjänstetecken, hade förmodat att det måtte vara någon skändlig stråtröfvare eller annan illgärningsman, hvars bestraffande tillkomme det Heliga Brödraskapet. En af landridarna, till hvilken frågan ställdes, svarade sålunda: »Vördige herre, hvad det betyder att denne herre färdas på sådant vis, det må han själf säga: ty vi för vår del veta det ej.»
D. Quijote hörde samtalet och sade: »Ären tilläfventyrs I, herrar riddare, hemmastadde och förfarne i det som angår det vandrande ridderskapet? Ty, om I det ären, skall jag meddela eder mina sorgliga öden, men i annat fall är det ej värdt att jag mödar mig med att förtälja dem.»
Emellertid då kyrkoherden och barberaren sågo att de vägfarande befunno sig i samspråk med D. Quijote af La Mancha, hade de närmat sig för att kunna svara på ett sådant sätt, att deras listiga anslag ej måtte upptäckas. Domherren genmälde på D. Quijotes yttrande: »I sanning, käre broder, känner jag bättre till riddareböckerna än Villalpandos Summulæ[1], så att, om det beror därpå, kan ni tryggt meddela mig hvad ni vill.»
— »I Guds namn då, svarade D. Quijote. Efter så är, vill jag låta eder, herr riddare, veta att jag reser i denna bur, därför att jag genom onda trollmäns afund och svek blifvit förhäxad; ty dygden blir mera förföljd af de onda än
- ↑ Det latinska ordet summa betecknar, bland annat, inbegrepp af tillhopa hörande saker, således äfven sammanfattning af hufvudpunkterna i ett lärosystem; deminutivet summala, i pluralis summulæ, betyder följaktligen ett kort sammandrag eller ungefär destamma som det man nu för tiden kallar ett kompendium. Dylika kompendier till de studerandes tjänst voro vanliga i många vetenskaper; år 1557 utgaf den från tridentinska kyrkomötet bekante teologen Gaspár Cardillo de Villalpando sin Summa summularum = sammandrag af alla teologiska läroböcker, och denna antogs af universitetet i Alcalá officiellt såsom den enda giltiga.
