fanns en million stridsmän? Om blott bokens hjälte är emot dem, måsta vi ju, nödtvungna och huru mycket det än bär emot för oss, tro att nämnde riddare vann seger endast genom sina starka arms tapperhet. Och hvad skola vi sedan säga om den lätthet, hvarmed arftagerskan till ett konungarike eller kejsardöme kastar sig i armarna på en för henne obekant vandrande riddare? Hvilket sinne, om det ej är alldeles rätt och ohyfsadt, kan väl finna något nöje i att läsa om huru ett stort torn, fullt af riddare, far fram öfver hafvet som ett skepp för gynnande vind och på kvällen är i Lombardiet och på morgonen befinner sig i prästen Johannes’ af Indien[1] länder eller andra, dem hvarken Ptolemeus upptäckt eller Marco Polo skådat? Och om häremot invändes att de, som författa sådana böcker, nedskrifva dem blott som uppdiktade historier och att de följaktligen ej äro förbundna att taga hänsyn till hvad som är samvetsgrant eller sant, skulle jag genmäla att det diktade är desto bättre ju sannolikare det förefaller, och slår an desto mera ju mera det innehåller af sådant som är ovisst och möjligt. Dikten bör förmäla sig med läsarens sunda förstånd, och skrifvas så, att den gör det omöjliga begripligt, och det bålstora lagom stort, att den håller själen i spänning, och sålunda försätter oss i förvåning, häpenhet, glädje och förlustelse, till den grad att beundran och den glada stämningen följas åt med jämna steg. Men allt detta kan icke den åstadkomma, som undviker sannolikheten och efterbildning af verkligheten, hvari just det skrifvas fullkomlighet består. Jag har icke sett någon riddareroman, hvars handling bildar ett helt med alla dess lemmar, så att midten stämmer med begynnelsen, och slutet med början och midten, utan man sätter ihop dem af så många lemmar, att det snarare ser ut som om man hade för afsikt att framställa ett vidunder eller ett missfoster än att skapa en figur med riktiga proportioner. Dessutom lida de af en tung stil, osannolika händelser, lättfärdighet i kärleksförhållandena, tölpiga umgängesformer, allt för stor vidlyftighet vid skildringen af drabbningar, enfaldiga samtal, orimliga resor, och, kort sagdt, de äro främmande för all konstnärlig behandling och därför värda att, såsom onyttiga människor, förvisas ur det kristna samhället.»
Kyrkoherden lyssnade uppmärksamt till honom och ansåg honom för en man med godt förstånd, som hade rätt i alla sina påståenden; han omtalade alltså för honom att, emedan han själf delade samma mening och hyste ovilja mot riddareromanerna, hade han uppbränt alla dem, som tillhört D. Quijote,
- ↑ Denne omtalas både af den franske historieskrivaren Joinville (1223—1317) och den italienske resanden Marco Polo (1251—1323) såsom en verklig historisk person, den där omkring år 1203 skulle i striden den mot Dschengis-khan hafva förlorat ett rike, som han grundat någonstädes i det inre af Asien; berättelserna om honom äro emellertid mycket sagolika. För en fullständigare utredning af saken hänvisas till Der Priester Johannes af Fr. Zarncke i K. Sachsiska Vetenskapssällskapets Handlingar (17:e och 19:e banden).
