228
huru det hänger ihop med den, och därvid må det bero, ty ju mer man rör i det, dess värre stinker det.»
Barberaren gitte icke svara Sancho, på det denne ej med sina yttranden skulle i sin enfald yppa hvad han själf och kyrkoherden så ifrigt bjödo till att dölja; och af farhåga för detsamma hade kyrkoherden anmodat domherren att rida litet förut, så skulle han för honom omtala hemligheten med den i buren inspärrade jämte andra saker, som torde roa honom. Domherren gjorde så och red i förväg med sina tjänare och med honom, samt lyssnade uppmärksamt till hans meddelanden om D. Quijotes lefnadsställning, lif, galenskap och seder, hvarvid prästen i korthet berättade upphofvet och orsaken till riddarens sinnesrubbning jämte hela förloppet af hans historia ända tills man insatte honom i buren, äfvensom den plan de hade att föra honom till sitt land, för att se om de ej genom något medel funne en bot för hans galenskap.
Domherren och hans tjänare förvånades ånyo öfver D. Quijotes sällsamma historia, och, när de hört den till slut, sade domherren: »I sanning, herr kyrkoherde, jag för min del märker att dessa så kallade riddareböcker äro samhällsvådliga; och ehuru jag, i saknad af allvarligare göromål och drifven af en missriktad läslust, har läst början af de flesta, som äro tillgängliga i tryck, har jag aldrig kunnat förmå mig att läsa någon från början till slut, emedan jag tycker att de alla, den ena mer, den andra mindre, äro just sak samma och att den ena ej innehåller något som ej finnes i den andra. Och i min tanke hör detta slags skriftställeri och författarskap under samma art berättelser som man kallar milesiska[1], hvilka äro orimliga sagor, endast afsedda att roa och ej att undervisa, i motsats till de esopiska fablerna, som på en gång roa och undervisa. Och, ehuru dylika böckers hufvudsakliga uppgift är att roa, vet jag ej huru de skola kunna fylla den, fulla som de äro af många och så orimliga galenskaper; ty det nöje själen erfar måste ligga i den skönhet och harmoni, som den ser eller betraktar i de ting dem åskådningen eller fantasien framställer för henne, och allt, som har i sig fulhet och missförhållande, kan omöjligt förorsaka oss någon tillfredsställelse. Nå väl, hvilken skönhet eller hvilket förhållande mellan det hela och delarna ömsesidigt kan det väl finnas i en bok eller saga, där en sexton års pojke dräper till en jätte så stor som ett torn med ett svärdshugg och klyfver honom itu, som om han vore af mandelmassa? eller när man vill skildra för oss en slaktning, efter att hafva sagt att på fiendernas sida det
- ↑ Så benämnda efter staden Miletus i Mindre Asien, där sago- och novelldiktningen synes hafva varit mycket omtyckt och hvarifrån äfven de äldsta för greker och romare bekanta alster af dessa diktarter förskriva sig.
