242
där först på spanska teatern införde tramoyas moln, åska och blixt; detta har sannolikt varit i hans Armelina, där i kraft af en morisk trollkarls besvärjelse Medea uppstiger ur afgrunden och spelar med på scenen. Sådant tedde sig väl för den ännu därvid ovana massan som ett rent underverk och drog naturligtvis mycket folk: det var den tidens clou.
6 Allt detta syftar direkt på Lope de Vega, som själf alldeleg oförbehållsamt uttalat sig i den af Cervantes angifna riktningen. Att Braunfels låter förstå, Lope icke skulle hafva menat så allvarligt med sina yttranden, kan väl ändock knappast antagas, då han ju vi vid flerfaldiga tillfällen äfven häfdat sina ord i gärning genom att fullt medvetet skatta åt publikens dåliga smak. Och i ett bref af den 4 Augusti 1604 skrifver han till en vän: »Om på din ort somliga knota öfver mina dramer, troende att jag skrifver dem på grund af öfvertygelse, så tag dem ur deras villfarelse och säg dem, att jag skrifver för pengar».
7 Att detta verkligen inträffat, lider väl ej något tvifvel, då Cervantes uttyckligen uppgifver det; men man har hittills ej kunnat uppvisa de enskilda fallen.
FYRTIONIONDE KAPITLET.
Där det redogöres för det förståndiga samtal, som Sancho Panza hade med sin herre D. Quijote.
— »Aha! sade Sancho; nu har jag er fast; just detta var mig kärt att erfara, så kärt som lif och själ. Bekänn, nådig herre, kan ni förneka hvad som vanligen plägar sägas hos oss, när en person känner sig olustig: jag vet inte hvad som går åt den och den, inte äter han, inte dricker han, inte sofver han, och inte svarar han rätt på hvad man frågar honom, utan det ser alldeles ut som om han vore förtrollad? Häraf kan nu slutas att de, som inte äta eller dricka eller sofva eller uträtta sitt naturliga tarf, som jag sagt, de äro förtrollade, de; men inte de hvilka känna det behof som Ers Nåd känner, och så dricker ni ju när man bjuder er, och äter när ni har något att äta, och svarar på allt det man frågar er.»
