— »Det är sant som du säger, svarade D. Quijote; men jag har ju redan sagt dig att det finnes många slags förtrollningar, och det kunde förhålla sig så att med tiden det ena slaget har förvandlats till ett annat, och att det nu brukas på det viset att förtrollade personer göra allt som jag gör, fastän de förut icke gjort det; så att i fråga om olika tiders bruk kan man ingenting bevisa däremot eller draga slutsatser däraf. Jag vet och har klart för mig att jag är förtrollad, och det är mig nog till mitt samvetes säkerhet; ty jag skulle göra mig mycket samvete om jag tänkte att jag icke vore förtrollad, och ändå läte mig kvarhållas i denna bur, fåfäng och feg och undandragande mig den hjälp jag skulle kunna lämna många nödställda och betryckta, hvilka i den stund som är hafva ett bestämdt och ytterligt behof af mitt skydd och beskärm.»
— »Men i alla fall, invände Sancho, påstår jag att till yttermera visso vore det bra om Ers Nåd pröfvade på att komma ur det här fängelset — och jag utfäster mig att af all makt vara behjälplig därtill, ja att skaffa er ut därur, — och om ni pröfvade på att ånyo sitta upp på er gode Rocinante, hvilken likaledes tyckes vara förtrollad, så modstulen och tungsint skrider han framåt, och att vi därefter än en gång frestade lyckan med att söka flera äfventyr. Och ginge det icke väl för oss, så är det alltid tids nog för att vända tillbaka till buren, och då lofvar jag som en ärlig och trogen vapendragare att instänga mig där tillsammans med Ers Nåd, om tilläfventyrs Ers Nåd vore så olycklig eller jag ett sådant nöt att jag ej går i land med hvad jag lofvar.»
— »Jag är nöjd att göra som du säger, vän Sancho, svarade D. Quijote, och när du ser er passande lägenhet att verkställa mitt befriande, vill jag lyda dig i allt och till allt; men du, Sancho, skall nog varda varse huru du misstager dig i din åsikt om mitt missöde.»
Med sådant samtal underhöllo sig den vandrande riddaren och hans kringstrykande vapendragare[1], tills de anlände dit där kyrkoherden, domherren och barberaren redan stigit af och inväntade dem. Formannen spände genast oxarna från vagnen och lät dem gå lösa på den grönskande och behagliga platsen, hvars svalka inbjöd till njutning däraf visserligen icke så förhäxade personer som D. Quijote, utan blott så kloka och förståndiga som hans vapendragare. Denne bad kyrkoherden om tillåtelse för sin herre att på en stund få gå ut ur buren, ty, om man ej läte honom komma ut, skulle detta hans fängelse ej blifva så snyggt som det kräfdes af
- ↑ Originalet har: el caballero andante y el mal andante escudero. Nu betyder mal andante egentligen den som det går illa för, och däraf olycklig, och tyska öfversättare hafva således varit i sin goda rätt, när de återgett uttrycket med übelfahrend; men det kan väl ändå sättas i fråga om det just varit detta Cervantes menat, ty Sancho for i själfva verket icke illa vid nu ifrågavarande tillfälle, utan snarare bättre än vid många andra. Sannolikt har författaren åsyftat blott en skämtsam motsättning mellan herre och dräng; öfversättaren har åtminstone fattat saken så och därför vågat en tolkning ungefär efter mönstret af den bekanta historien om den förnäme herren, som för sin betjänt klargjorde skillnaden mellan olika personer på det sättet att »kungen spisar, jag äter, och du slukar».
