246
Viriatus, Rom en Cesar, Kartago en Hannibal, Grekland en Alexander, Kastilien en grefve Fernan González, Valencia en Cid, Andalucien en Gonzalo Fernández, Estremadura en Diego Garcia de Paredes, Jeréz en Garcí-Pérez de Vargas, Toledo en Garcilaso, Sevilla en Don Manuel de León[1], och läsningen om deras tappra bragder kan roa, upplysa, förnöja och hänföra till beundran de utmärktaste snillen. Att läsa dem blir en sysselsättning värdig Ers Nåds goda förstånd käre herr D. Quijote! och, när ni lämnar den, skall ni vara bevandrad i historien, betagen i dygden, undervisad i allt godt, förbättrad i seder, tapper utan dumdristighet, försiktig[2] utan feghet; och allt detta till Guds ära och er egen fördel samt till berömmelse för La Mancha, därifrån jag hör att Ers Nåd leder sitt ursprung och sin härkomst.»
Med största uppmärksamhet lyssnade D. Quijote till domherrens ord och, när han säg att denne hunnit till punkt, betraktade han honom först en god stund och sade sedan: »Mig tyckes, ädle junker, att Eders Nådes föredrag går ut på att låta mig förstå, att det aldrig i världen hafver funnits några vandrande riddare och att alla riddareböcker äro falska, lögnaktiga, skadliga och onyttiga för det allmänna, samt att jag hafver gjort illa i att läsa dem, värre 1 att tro dem och allra värst i att handla efter dem, i det jag slagit mig på det vandrande ridderskapets svåra yrke, som de predika, medan ni däremot påstår att i världen aldrig hafva funnits några Amadiser, vare sig af Gallien eller af Grekland, ej heller de andra riddarna, af hvilka nämnda skrifter vimla.»
—- »Allt detta är bokstafligen så, som Ers Nåd framställer det», inföll nu domherren.
— »Därtill svarade D. Quijote: »Eders Nåd sade ytterligare att berörda böcker hade vållat mig stor skada, ity att de förvirrat mitt förstånd och bragt mig i en bur, samt att det vore bättre för mig att rätta mig och byta om läsning och läsa andra sannfärdigare böcker, som lämna större både nöje och nytta.»
— »Så är det», sade domherren.
— »Då tycker jag för min del, genmälde D. Quijote, att den vettlöse och förtrollade är Eders Nåde, ity att ni hafver tagit eder före att komma med så stora smädelser emot en sak, som är så gillad i världen och hålles för så sann, att den, som ville bestrida henne, såsom Eders Nåd bestrider, förtjänade samma straff, som Eders Nåd påstår sig gifva böcker, när ni läser dem och de trötta eder. Ty att vilja inbilla nå-
- ↑ Om de här uppräknade hjältarna, för så vidt de icke kunna förutsättas vara allmänneligen bekanta, må i korthet nämnas följande. Viriatus, ursprungligen en herde, sökte värna Spaniens själfständighet mot Romarna och lyckades under ett nioårigt krig (140—149 f. Kr.) tillkämpa sig oberoende för Lusitanien (Portugal), men vardt slutligen lönnmördad på föranstaltande af den romerske fältherren Quintus Servilius Cæpio. — Fernan González (omkring medlet af tionde seklet) skaffade Kastilien politiskt oberoende af konungariket León, hvilket det förut tillhört som provins, samt kämpade tappert och segerrikt mot Morerna. — Om Garcí-Pérez (förkortadt af Garcia Pérez) de Vargas vet man, att han stred med berömmelse i Ferdinand den Heliges krigshär, när denne belägrade Sevilla (1216—48). — Namnet Garcilaso har burits af flera hjältar, som utmärkt sig i krigen mot Morerna; möjligen menas här den som deltog i belägringen af Granada (1490—92) under det katolska konungaparet Ferdinand och Isabella och som för en på den närliggande slätten (la vega) utförd lysande bedrift därefter fick heta Garcilaso de la Vega. — Manuel Ponce de León lefde vid samma tid och var berömd för sin oförvägenhet. Om honom berättas en liknande historia som den Schiller besjungit i »Der Handschuch», endast med den skillnaden att D. Manuel själfmant och utan uppfordran af sin älskade hämtade handsken från lejongropen. — Om Ciden, Gonzalo Fernández och Diego García de Paredes hafva upplysningar förut lämnats i noter till 1:a och åtskilliga andra kapitel.
- ↑ I den spanska texten står visserligen osado (modig) sin cobardia; men detta är troligen ett tryckfel, och öfversättaren har därför ej dragit i betänkande att, i enlighet med Hartzenbusch’s förlag, ersätta osado med sesudo, såsom äfven Braunfels stillatigande gjort.
