Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24

handvändning; och när denne såg sig rustad sade han: »Låtom, oss nu i Guds namn draga härifrån för att bistå denna höga dam.»

Barberaren låg ännu på sina bara knän och gjorde sig stort besvär med att hålla sig från skratt och att hålla fast sitt skägg, ty, om han tappat det, hade de kanske alla stått där utan att vinna sitt goda syfte; men, när han såg att den sökta gunsten redan var beviljad och huru skyndsamt D. Quijote gjorde sig i ordning för att hålla sitt löfte, stod han upp och fattade sin härskarinna i handen, och båda två hjälpte upp henne på mulan. Därpå steg D. Quijote upp på Rocinante, barberaren satte sig till rätta på sitt ök, men Sancho gick fortfarande till fots, hvarvid han ånyo påmindes om förlusten af grållen genom saknaden efter honom. Men allt detta bar han med glädje, emedan han tyckte att hans herre nu var på god väg, ja helt nära att blifva kejsare, ty han trodde fullt och fast att D. Quijote skulle gifta sig med prinsessan och allraminst varda konung af Micomicón; det enda som gjorde honom något bekymmer var den tanken, att nämnda rike låge i negrernas land och att följaktligen hans tillkommande undersåtar allesammans skulle vara negrer. I sin inbillning fann han dock snart ett godt medel däremot, och han sade till sig själf: »Hvad gör det mig om mina underhafvande äro negrer? Jag behöfver ju bara taga dem ombord och föra dem till Spanien, där jag kan sälja dem och få kontant betalning för dem, och för de pengarna kan jag köpa ett gods, som ger adelskap, eller någon syssla, på hvilken jag kan lefva lugn i alla mina lifsdagar. Och så skulle man kanske slumra till och inte ha hvarken förstånd eller skicklighet att styra med sakerna och sälja en tretti eller tio tusen underhafvarde i en handvändning! Nej, vid Gud, jag skall jaga upp dem, stora och små eller hur det kan bära till, och huru svarta de än äro, skall jag förvandla dem till hvita eller guldgula gossar[1]. Kom ni bara, för jag är inte farlig[2]!» Med dessa tankar var han så upptagen och belåten, att han glömde förtreten att behöfva gå till fots.

Allt detta iakttogo Cardenio och prästen bakom några törnbuskar och visste ej hvad de skulle taga sig till för att komma i följe med de andra; men kyrkoherden, som var en förslagen man, hittade snart på hvad de skulle göra för att ernå sin önskan. Han tog nämligen en sax, som han bar på sig i ett fodral, afklippte mycket behändigt Cardenios skägg, klädde på honom sin egen gråa rock och gaf honom en svart

  1. hvita eller guldgula gossar, naturligtvis = silfver- och guldmynt.
  2. jag är icke farlig. Originalet har que me mamo Ios dedos, ursprungligen = jag suger på fingrarna; men uttrycket användes därjämte om en person, den där med afsikt ställer sig tölpig och gör sig dummare än han är, såsom nu Sancho för att (i inbillningen) lura de stackars negrerna.