kappa därofvanpå; för egen del behöll han blott byxor och tröja, och Cardenio såg så annorlunda ut mot förr, att han icke skulle hafva känt igen sig själf, äfven om han sett sig i en spegel. När detta var färdigt, hade visserligen, medan de klädde om sig, de öfriga hunnit förut, men de kommo dock lätteligen ut på stora vägen före dem, emedan de myckna snåren och de dåliga vägarna på den trakten gjorde att ridande ej kunde komma så fort som gående. De togo alltså plats nere på slätten, just där vägen lämnade bergen, och, när D. Quijote och hans sällskap kommo fram därifrån, ställde kyrkoherden sig och betraktade honom mycket noga, lät genom åtbörder förstå att han kände igen honom, och, efter att en god stund hafva sett honom i ansiktet, gick han emot honom med öppna armar och ropade högt: »Välsignad vare den stund, då jag återser honom, ridderskapets spegel, min gode landsman D. Quijote af La Mancha, blomstret och pärlan för allt hvad adeligt väsen heter, de nödställdas beskydd och hjälp, kvintessensen af alla vandrande riddare!» Och medan han sade detta, höll han fast om knäet af D. Quijotes vänstra ben. Denne åter, högst förvånad öfver hvad han såg och hörde den andre säga och göra, betraktade honom uppmärksamt och igenkände honom slutligen. Han vardt som slagen af häpnad öfver att se honom och gjorde sig all möda att komma ned af hästen; men kyrkoherden tillät det icke, hvarför D. Quijote sade: »Jo, tillåt mig, herr licentiat, ty det är ej rätt att jag sitter till häst, när en så högvördig person som Ers Nåd är till fots.»
— »Därtill kan jag omöjligt samtycka, sade kyrkoherden; må er höga person sitta kvar på sin häst, ty till häst utför ni de största bragder och äfventyr, som skådats i vår tid; hvad mig, prästman fastän ovärdig, beträffar, är det nog att få sätta mig upp bak på någon af detta herrskapets mulåsnor, som äro i sällskap med Ers Nåd, i fall de ej hafva något däremot, och då skall jag till och med tro mig rida på hästen Pegasus eller på den zebra eller stridshingst, som bar den ryktbare moren Muzaraque[1] och som än i dag ligger förtrollad i den stora kullen Zulema, icke långt från den berömda staden Complutum.»
— »Därpå hade jag verkligen icke tänkt, min bäste herr licentiat, svarade D. Quijote, men jag är viss att min rådiga prinsessa för min skull skall täckas befalla sin kammarjunkare[2] att lämna sin plats på mulåsnan åt Ers Nåd, och han kan sitta bakpå, så vida hon tål det.»
- ↑ Det är icke bekant, om moren Muzaraque red på en zebra eller på något annat djur; ja, denne »ryktbare mor» är nu för tiden alldeles glömd och förgäten. Man kan antaga, att i Cervantes’ barndom en folkvisa om Muzaraque ännu sjungits i Alcalá de Henares, som var hans födelseort och i hvars närhet kullen Zulema ligger. Complutum är ett stadsnamn, som förekommer redan hos romerska författare och som af spaniorerna anses hafva betecknat det nuvarande Alcalá.
- ↑ kammarjunkare, se not. 6 på sid. 64 här ofvan.
