250
Ponce de León lefde vid samma tid och var berömd för sin oförvägenhet. Om honom berättas en liknande historia som den Schiller besjungit i »Der Handschuch», endast med den skillnaden att D. Manuel själfmant och utan uppfordran af sin älskade hämtade handsken från lejongropen. — Om Ciden, Gonzalo Fernández och Diego García de Paredes hafva upplysningar förut lämnats i noter till 1:a och åtskilliga andra kapitel.
3 I den spanska texten står visserligen osado (modig) sin cobardia; men detta är troligen ett tryckfel, och öfversättaren har därför ej dragit i betänkande att, i enlighet med Hartzenbusch’s förlag, ersätta osado med sesudo, såsom äfven Braunfels stillatigande gjort.
4 Floripes och Guido af Burgund äro ett förälskadt par, som förekommer i den gamla romanen Carlo Magno; där uppträder äfven Fierabras, en väldig hednisk hjälte, som omvänder sig till kristendomen och sedan blir ett starkt stöd för kejsar Karl. Stormningen af bron vid Mantible, i hvilken båda deltogo, utgör en af hufvudhändelserna i bemälda roman, och hela denna historia har ytterligare behandlats dramatiskt af Calderon i hans lustspel La Puente de Mantible.
5Jämf. hvad D. Quijote utförligare mäler härom på sidd. 90—91 i förra häftet.
6 En sannolikt från Italien härstammande och i 14:de århundradet författad bok, som bildar ett mellanting mellan riddareroman och uppbyggelseskrift. I sitt hemland omtryckes den ännu som folkbok.
7 Denna historia var synnerligen omtyckt och är ännu spridd som folkbok både i Tyskland och Frankrike; men D. Quijotes uppgift om den märkvärdiga hästen beror på ett misstag, ty någon sådan häst förekommer icke där, men väl i en ur Tusen och en Natt hämtad saga om Trähästen, hvars ämne återfinnes äfven på andra håll, såsom i den af Adenet le Roi (omkring 1240—1300) författade romanen på vers Cléomadès och i Chaucer’s Canterbury Tales.
8 Babieca var Cidens stridshäst.
9 Den baskiska dalen Ronceval eller Roncevaux (= törnedalen, på baskiska Orreaga = rik på enbuskar) nämnes såsom det ställe, där Karl den Stores här på återvägen från Spanien led det nederlag (778), som blifvit så ryktbart i säng och saga. Enligt den franska versionen anförde Roland eftertruppen och föll i ett af morerna utställdt bakhåll; han stred där i det längsta utan att vilja sända efter hjälp från hufvudhären, som var en dagsresa förut, men, när han kände sig dödligt sårad, blåste han ändtligen i sitt horn en signal, som hördes af kejsaren, hvilken vände om, men inträffade för sent för att kunna uträtta annat än att skaffa kristlig begrafning åt Roland och de hjältar, som stupat med honom.
10 Med oöfverträfflig humor låter Cervantes här D. Quijote sätta historiska personer i omedelbar följd och sammanhang med sina apokryfiska sagohjältar, hvilka ju för honom hafva fullkomligt lika stor verklighet som de förra. Dessas lefnadsöden voro för öfrigt så »romantiska», att en nutida läsare lätt kan frestas att liksom D. Quijote slå båda slagen af personer tillsammans i en klump, fastän på motsatt vis, genom att taga verkligheten för dikt, och upplefvade tilldragelser för sagor. Detta ligger så mycket närmare till hands, som under femtonde seklet, då riddareväsendet så att säga flammade upp i en sista lifslåga, alla människor
