trodde på vandrande riddare och många, i sin sträfvan att betyga sin tro med sina gärningar, verkligen gjorde saker, som förefalla en nykter och prosaisk eftervärld rent vidunderliga. Så var särskildt fallet med de af D. Quijote i texten namngifna män, af hvilka Juan de Merlo, som kallas lusitanier därför att hans familj härstammade från Portugal (lat. Lusitania), lefde under den kastilianske konungen Johan II (1406—1454). Han hade efter tidens sed uppställt ett valspråk till kvinnans ära, och drog år 1433 utomlands för att förfäkta detsamma mot hvem det vara månde. I denna afsikt kom han till Filip den Godes af Burgund hof i Arras, utmanade där riddaren Pierre de Beauffremont och tillkämpade sig i hertigens närvaro segern för sitt valspråk. För samma ändamål stred han sedan i Basel mot Henrik af Remestan, (som det står i spankan, men hvilkens namn af Braunfels identifieras med det tyska Rabenstein) och besegrade honom i de af stadens råd utsedda stridsdomarnes åsyn — Man hade en egen teknisk term empresa, (äfven på franska emprise,) och förstod därmed ej blott själfva företaget eller äfventyret, utan också det tecken, märke eller sinnebild, som riddaren antagit jämte ett därtill hörande valspråk (devis), hvars innehåll det naturligtvis var en hederssak för honom att under alla omständigheter försvara såsom sant och rätt.
11 I originalet kallas han Mosen Pierres, och detta Mosen, som sedan tillägges äfven Enrique de Remestan och Luís de Falces, var en egentligen inom de till konungariket Aragonien hörande länder bruklig äretitel och ansågs något förmer än Don. Så är det historiskt bestyrkt, att den sedermera som historieskrifvare bekante riddaren Don Diego de Valera år 1436 vid hertig Albrechts taffel i Wien modigt uppträdde för sitt lands ära emot en förnäm österrikisk herre och att den nyss nämnde konung Johan II till belöning därför förlänade honom Mosen som hederstitel, så att han dädanefter icke kallade sig Don Diego, utan Mosen Diego. Ordets utseende har emellertid narrat en mängd öfversättare att förblanda det med Moses; men det förtjänar anmärkas, att de förra svenska öfversättarna haft bättre takt och återgifvit detsamma med det franska Monseigneur, som ju också är förmer än det simpla Monsieur.
12 Två riddare och nära släktingar, som under samme Johan II:s regering begåfvo sig till den ofvan nämnde hertig Filips af Burgund hof för att häfda sina valspråk mot två tappra riddare, oäkta söner till grefve de Saint Paul, till hvilka de för detta ändamål hade skickat en utmaning, som också antogs. Då Pedro Barba hade insjuknat, kom Gutierre Quijada år 1455 ensam till det Burgundiska hofvet, som då hölls i St. Omer, utkämpade sin dust mot den ene af riddarna och besegrade honom. Dylika strider voro ej på lek, ty de fördes med skarpa vapen, och mången riddare satte lifvet till på dessa modegalenskaper.
13 Han drog år 1436 till Wien för att förfäkta sin devis och kämpade där mot den württembergiske riddaren Georg von Feuerbach inför hertig Albrecht af Österrike.
14 Under benämningen El Paso Honroso omtalas detta märkvärdiga äfventyr ännu i Spanien, och de närmare omständigheterna därvid voro följande: Nyårsdagen 1434 infann sig inför konung Johan II och hans hof riddaren Suero de Quiñones, son till en af landets förnämsta stormän, jämte nio andra riddare, samtliga i hvit rustning och företrädda af en härold, som uppläste en böneskrift. I denna förklarade Sucro, att han redan länge varit fängslad i en dams bojor och till vittnesbörd därom
