I konungariket Aragonien slutligen grundade konung Johann II år 1316 en orden, som fick namn efter sitt hufvudsäte, borgen Monisca, och åt hvilken konungen skänkte de ägodelar, som förut tillhört den då nyss upphäfda Tempelherreordnen. — Alla dessa krigiska ordensförbund blefvo med tiden allt mera rika och blomstrande, men tvärr äfven i samma mån öfvermodiga och vållade till slut konungamakten båda många och stora olägenheter; när så Granada föll (2 januari 1492) och den sista moriske konungen, Boabdil el Chico = den Lille, lämnar landet, hade de spelat ut sin roll, de behöfdes icke längre och det katolska konungaparet, den förslagne Fernando af Aragonien och hans gemål den statskloka Isabel af Kastilien, upplöste dem på det sätt, att konungen öfvertog stormästarskapet för dem alla och indrog deras rikedomar i löst och fast till kronan. — Portugal hade äfven en militärisk orden, som först kallades Nya Riddersakpet, sedan efter staden Evora, och slutligen efter gränsfästningen Aviz; dess besittningar indrogos redan 1385 af konung Johan I. — Johanniterordnen åter verkade förnämligast i det Heliga Landet, först genom sjuk- och fattigvård såsom höspitalbröder, men sedermera äfven som andlig riddarorden. Efter korstågens slut eröfrade de ön Rhodos, där de höllo sig åren 1309—1522, och hamnade till sist på Malta 1530, efter hvilken ön fallit först i fransmännen våld (1798), och därpå i engelsmännens (1800), har denna orden fört ett tynande lif, som dock ännu icke alldeles slocknat.
FEMTIONDE KAPITLET.
Om den skarpsinniga meningsstriden mellan D. Quijote och domherren, jämte andra händelser.
— »Det är ju förträffligt, sade D. Quijote; böcker, som äro tryckta med kungligt tillstånd och med deras gillande, till hvilkas utlåtande de öfverlämnats[1], och som med allmänt bifall läsas och firas af höga och låga, fattiga och rika, lärda och olärda, frälse och ofrälse, kort sagdt af alla slags människor, af hvad stånd och yrke de må vara: skulle sådana böcker vara lögn? Allra helst då de bära en sådan prägel af sanning, i det de uppräkna för oss den eller de ifrågavarande riddarnas fader, moder, födelseort, släktingar, ålder, deras bedrifter samt stället där de utförde dem, punkt för punkt och
- ↑ D. Quijote resonerar i denna punkt alldeles på samma sätt som värdshusvärden; se sid. 57 här ofvan.
