Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

254

dag för dag. Nej, Eders Nåd, kom ej med en sådan hädelse, utan tro mig att jag härutinnan råder eder till hvad ni som en förståndig man bör göra; hvarom icke, så läs dem och ni skall få se hvilket nöje ni får af deras läsning. Eller säg mig: finnes väl en större njutning än att se, så att säga, huruledes här nu ter sig inför oss en stor sjö af sjudande och bubblande beck, och huru talrika kräldjur, ormar och ödlor och många andra slags vilda och förfärliga djur simma omkring och röra sig kors och tvärs däri, och huru midt ur sjön uppstiger en den ömkligaste stämma som säger: ’Du riddare, hvem du än må vara, som står och betraktar denna fruktansvärda sjö! om du vill vinna den skatt, som döljes under dessa svarta vågor, så visa ditt modiga hjärtas tapperhet och kasta dig midt i deras svarta flammande vätska, ty, om du det icke gör, varder du ej värdig att skåda de stora under, som innehållas och beslutas i de sju féernas sju slott, de där ligga under det mörka djupet’; och hurusom riddaren knappt har hört den ängsliga stämman till slut, då, utan att vidare betänka sig, utan att öfverväga den fara för hvilken han utsätter sig, ja utan att afkläda sig sin starka och tunga rustning, han anbefaller sig åt Gud och sin härskarinna, kastar sig midt i den kokande sjön, och, innan han vet ordet af eller hvar han kommer att hamna, befinner sig på några blomstrande marker, med hvilka de elyseiska fälten på intet vis kunna jämföras. Där tyckes honom himlen vara klarare och solen lysa med en förut okänd glans; där visar sig för hans ögon en täck lund, bildad af så gröna och lummiga träd att deras grönska fägnar blicken, medan öronen förnöjas af den ljufva, icke med konst inlärda sången från otaliga, små brokiga fåglar, som svinga sig mellan de täta grenarna. Här upptäcker han en bäck, hvars friska vatten, liknande flytande kristall, sorlar fram öfver fin sand och hvita småstenar, som hafva utseende af guldstoft och äkta pärlor. Där ser han en vattenkonst med skål af brokig jaspis och glatt marmor; på ett annat håll en annan med prydnader i grotesk smak, där små musselskal, lagda i en ordning som icke röjer den ordnande handen, tillsammans med vridna gula och hvita snäckor samt med inblandade stycken af glänsande kristall och konstgjorda smaragder, åstadkomma ett mångskiftande verk, så att konsten i sin efterbildning af naturen tyckes öfverträffa henne. Längre bort får han plötsligt syn på en stark borg eller ett präktigt slott, hvars murar äro af massivt guld, tinnarna af diamanter, portarna af hyacinter[1]; och ytterligare är hygg-

  1. Hyacinter äro ett slags ädelstenar, som omtalas redan i bibeln; de utgöra en art af jordmetallen Zirkon och utmärka sig för en lifligt röd (hyacintröd) färg, som äfven kan öfvergå i brunt och orangegult.