komma den enfaldiges goda afsikt till hjälp som den klokes onda afsikt på skam.»
— »De där lärda sakerna känner jag inte, svarade Sancho Panza, jag vet bara att, så fort jag finge grefskapet, skulle jag nog förstå att regera det, ty lika mycket förstånd har jag som en ann’, och lika mycket kropp som den allra kroppsligaste, och så pass kung skulle jag vara öfver min stat som hvarje annan öfver sin; och, när jag vore det, kunde jag göra hvad jag ville; och när jag gjorde hvad jag ville, skulle jag göra hvad jag hade lust till; och när jag gjorde hvad jag hade lust till, skulle jag vara belåten; och, när en är belåten, har en ingenting mer att önska; och, när en inte har någonting mer att önska, så är sagan all[1]; och därför hit med grefskapet, och därmed farväl och Gudi befalladt, tills vi se hvarann härnäst, som den ene blinde sad’ till den andre.»
— »Icke äro de här lärda sakerna så dåliga som du påstår, Sancho; men i alla fall kan det sägas mycket öfver detta grefskapsämnet.»
Därtill genmälde D. Quijote: »Jag vet ej att här är något mera att säga. Jag rättar mig blott efter många olika exempel, som jag skulle kunna anföra i detta sammanhang, på riddare af samma orden som jag, de där, för att vedergälla de trogna och utmärkta tjänster som de emottagit af sina vapendragare, betedde dem synnerliga nådebevisningar, i det de gjorde dem till oinskränkta herrar öfver städer och öar; och en och annan fanns det, hvilkens förtjänster hunno till en så hög grad, att han i sin inbilskhet ville göra sig till konung. Men, hvarför spiller jag så mycken tid härpå, då ett så lysande föredöme bjudes mig af den store och aldrig tillfyllest prisade Amadís af Gallien, som gjorde sin vapendragare till grefve öfver Fastlandsön?[2] Så kan väl också jag utan samvetsbetänklighet göra en grefve af Sancho Panza, hvilken är en af de bästa vapendragare som en vandrande riddare någonsin haft.»
Domherren var högst förvånad öfver de systematiska dårskaper, — i fall det kan finnas system i dårskaper, — som D. Quijote yttrat, öfver det sätt hvarpå han skildrat sjöriddarens äfventyr; öfver det intryck som de öfverlagda lögnerna i de böcker han läst frambragt på honom, och slutligen förvånade honom äfven Sanchos enfald, hvilken så ifrigt önskade att erhålla det grefskap hans herre hade lofvat honom.
I detsamma återvände domherrens tjänare, som hade varit till värdshuset efter mulan med matsäcken. Man tog en matta
- ↑ Sp. acabóse, eg. = det vardt slut, och de spanska sagorna afslutas i själfva verket ofta med just detta ord, ensamt eller i ett litet stäf, t. ex.
Colorin, colorado,
el cuento se acabó; eller
Colorin, colorado,
el cuento está acabado. - ↑ Det finnes anledning att tro, att med den i Amadís af Gallien omtalade Fastlandsön åsyftas ön Man i Irländska kanalen, hvilken ö ännu i den historiska tiden sammanhängde med Englands fastland.
