258
och gröngräset till bord, slog sig ned under några skuggiga träd och åt där, på det att formannen ej skulle gå miste om de fördelar, hvilka som sagdt, stället erbjöd. Medan de höllo på därmed, hördes plötsligt ett starkt brakande och ljudet af en skälla, som kom från några täta törne- och andra buskar där nära bredvid, och i samma ögonblick sågo de ur snåret framspringa en vacker get med svart-, hvit- och gråfläckig päls; efter henne kom en getherde, hvilken lockade henne och talade till henne med sådana ord som herdar bruka, på det hon måtte stanna eller återvända till hjorden. Den flyende geten sprang skrämd och rädd fram till människorna, liksom för att söka skydd hos dem, och stannade där. Getherden kom, grep henne vid hornen, och, alldeles som om hon hade haft vett och förstånd, sade han till henne: »Ha din landstrykerska, din vildbaserska, brokan, brokan! så du skuttar ikring nu för tiden! hvilka vargar skrämma dig, min flicka? vill du inte säga mig hvad detta skall betyda, sötungen min? Men hvad kan det betyda annat än att du är kvinnfolk och inte kan hålla dig stilla, för det förbannade lättsinnets skull hos dig och alla dem du brås på? Kom med, kom med nu, hjärtevännen! ty, om du inte har så trefligt i fållan, är du dock säkrare där eller tillhopa med kamraterna; och, om du, som skall vakta och leda dem, löper så här på egen hand och på afvägar, hur skall det då kunna gå för dem?»
Getherdens ord roade alla som hörde dem, isynnerhet domherren, som sade till honom: »Vid ert lif, käre vän! lugna er en smula och haf ej så brådt med att genast få geten tillbaka till sin hjord, ty, efter hon är kvinnfolk, som ni säger, får hon lof att följa sitt särskilda kynne, hur mycket ni än bjuder till att förhindra det. Tag en munsbit och drick en klunk; därmed skall ni stilla er vrede, och under tiden får geten hvila sig.»
Att säga detta och på knifspetsen räcka honom ett stycke kall kaninstek var alltsammans ett ögonblicks verk. Getherden tog det och tackade därför, drack och lugnade sig och sade sedan: »Inte skulle jag vilja, för det jag språkat med det här kräket på så förnuftigt vis, att Ers Nåder skulle ta mig för en enfaldig karl, ty de ord jag talade sakna verkligen icke sin dolda mening. Obildad är jag, men inte till den grad att jag ej förstår att skilja på hur man skall umgås med folk och med fä.»
— »Det tror jag fullväl, sade kyrkoherden; ty jag vet af
