260
upp till hans ansikte, liksom om hon ville låta förstå att hon var uppmärksam på hvad herden sade; och denne började sin historia på följande vis.
Noter.
1 D. Quijote resonerar i denna punkt alldeles på samma sätt som värdshusvärden; se sid. 57 här ofvan.
2 Hyacinter äro ett slags ädelstenar, som omtalas redan i bibeln; de utgöra en art af jordmetallen Zirkon och utmärka sig för en lifligt röd (hyacintröd) färg, som äfven kan öfvergå i brunt och orangegult.
3 Bruket af knifvar och (isynnerhet af) gafflar vid måltiderna var okändt under hela medeltiden och ännu så sent som i början af 16:e århundradet ganska sällsynt till och med vid hofven. Man grep för sig med fingrarna, och däraf förklaras nödvändigheten af den öfliga samt tidt och ofta omtalade handtvagningen, innan man satte sig till och efter det man stigit upp från bordet.
4 Den tidens sprättar höllo det nämligen för elegant att i det täcka könets närvaro peta sig i tänderna, och äfven andra äldre författare omnämna stundom detta otrefliga mode.
5 Den spanska texten lyder: si esta falta en los principios, siempre irán errados los medios y fines. Här föreligger en troligtvis afsiktlig dubbelmening, och stället kan äfven öfversättas: »Om denna fattas i begynnelsen, skall det alltid gå på sned i midten och slutet».
6 Sp. acabóse, eg. = det vardt slut, och de spanska sagorna afslutas i själfva verket ofta med just detta ord, ensamt eller i ett litet stäf, t. ex.
el cuento se acabó; eller
Colorin, colorado,
el cuento está acabado.
7 Det finnes anledning att tro, att med den i Amadís af Gallien omtalade Fastlandsön åsyftas ön Man i Irländska kanalen, hvilken ö ännu i den historiska tiden sammanhängde med Englands fastland.
8 Detta är icke så fritt öfversatt som man skulle tro; ty det spanska uttrycket saco la mia, som Sancho här använder, är egentligen en spelterm och betyder: »Jag tar tillbaka min insats, jag drar mig ur spelet», o. s. v.
