264
skymfad; polisen satte sig i rörelse, det heliga Brödraskapets tjänare kommo på benen, man ströfvade omkring på vägarna, genomsökte skogarna och allt möjligt, och efter tre dagar fann man den dåraktiga Leandra i en håla i skogen, afkläda ända till lintyget och utan de myckna penningar och dyrbara juveler som hon tagit med sig hemifrån. Man förde henne tillbaka till hennes bekymrade fader; man frågade henne om hennes olycka; hon bekände otvunget att Vicente de la Roca hade narrat henne och under äktenskapslöfte öfvertalat henne att lämna fädernehemmet; han skulle taga henne med sig till den präktigaste och yppigaste stad i hela världen, nämligen Neapel, och hon, föga förtänkt och illa bedragen, hade trott honom och, efter att hafva bestulit sin fader, lämnat sig i hans händer samma natt hon försvann, och han hade fört henne till en vild skogstrakt, samt instängt henne i den håla där de funnit henne. Hon berättade likaledes hurusom soldaten, utan att dock taga hennes ära, hade plundrat henne på allt hvad hon ägde samt lämnat henne där i hålan och gått sin väg, en omständighet som ånyo satte alla i förundran. Svårt föll det sig för oss att tro på den sällens återhållsamhet; men hon bedyrade den så allvarligt att det gjorde sitt till att den otröstlige fadern tröstade sig, i det han icke brydde gig om de skatter man beröfvat honom, sedan hans dotter fått behålla den klenod, som, en gång förlorad, ej lämnar hopp om att någonsin kunna återvinnas.
Samma dag som Leandra kom till rätta, skaffade fadern henne undan våra ögon och förde henne i förvar till ett kloster i en stad, som ligger här nära, i förhoppning att tiden må utplåna något af det vanrykte hvari hans dotter försatt sig. Leandras stora ungdom tjänade henne till urskuldande för hennes skuld, åtminstone hos dem som ej voro intresserade af om hon var dålig eller dygdig; men de, som kände hennes klokhet och goda förstånd, tillskrefvo hennes felsteg icke hennes oerfarenhet, utan hennes lätta lynne och kvinnornas medfödda läggning, som merendels plägar vara tanklös och ostadig.
När Leandra blifvit inspärrad, förblindades Anselmos ögon eller hade åtminstone icke längre något föremål, hvars åskådande kunde gifva dem nöje; mina också omgåfvos af mörker, utan en ljusstråle som vägledde dem till något nöjsamt, då Leandra var borta; vår sorgsenhet vardt allt större, vår tålmodighet allt mindre, vi svuro öfver soldatens grannlåter och förbannade Leandras faders brist på försiktighet.
