eller något fältslag där inte han hade varit med; han hade slagit ihjäl flera morer än det lefver i hela Marocko och Tunis, och inlåtit sig på flera dueller, efter hvad han påstod, än både Gante och Luna[1], Diego Garcia de Paredes och tusen andra som han namngaf, och ur dem alla hade han gått som segrare, utan att motståndarne tagit så mycket som en droppe blod af honom. Å andra sidan visade han på några ärr, och, fast de inte rätt kunde urskiljas, ville han inbilla oss att det var efter skottsår, som han skulle ha erhållit i hvarjehanda skärmytslingar och träffningar. Slutligen sade han med makalös oförskämdhet ni åt sina jämlikar[2], ja till och med åt dem som hörde till hans bekanta, och han påstod att hans tappra arm vore hans fader, att hans bragder grundade hans stamträd, och i sin egenskap af soldat stode han ej tillbaka för kungen själf. Till sådant skräfvel kom nu också att han var en smula musiker och kunde klinka litet guitarr, så att somliga sade att guitarren fick röst under hans fingrar; men därmed var det ej slut med hans talanger, ty han hade också den att skrifva vers, och så kunde han öfver hvar liten struntsak som hände i byn sätta ihop en visa på halfannan mils längd.
Den här soldaten, som jag nu har skildrat, denne Vicente de la Roca, denne hjälten, denne sprätthöken, denne musikern, denne versmakaren, honom såg och betraktade Leandra från ett fönster i sitt hem, som vette ut åt torget. Hon förgapade sig i glitterguldet på hans i ögonen fallande kläder; hon tjusades af hans visor, dem han utdelade i tjogtals afskrifter; de bedrifter han själf berättat om sig nådde hennes öron, och ändtligen — så hade hin håle drifvit sitt spel — förälskade hon sig i honom, innan hos honom uppstått den förmätna tanken att slå sig ut för henne. Och som i fråga om hjärtats angelägenheter ingen lättare bringas till önskad afslutning än en sådan, som har damens böjelse för sig, så blefvo Leandra och Vicente snart öfverens; och, innan någon af hennes många friare hade en aning om hennes känslor, hade hon redan fört sin önskan till målet, i det hon lämnat sin älskade käre faders hus — ty sin moder hade hon ej längre i lifvet — och rymt från byn med sin soldat, som gick med större seger ur detta företag[3] än ur alla de många med hvilka han plägade skryta.
Denna tilldragelse väckte allmän förvåning i byn, ja hos alla dem som fingo reda därpå. Jag vardt utom mig, Anselmo som träffad af blixten, fadern bedröfvad, hela släkten
- ↑ Dessa båda namn äro fullkomligt obekanta. Troligen hafva Clemencin och Hartzenbusch rätt i sin förmodan, att här föreligger ett tryckfel och att man i stället för Gante y Luna bör läsa Garcilaso, hvilket domherren förut i 49:e kapitlet (sid. 246) uppräknat bland namnen på tappra hjältar.
- ↑ Baretti, som hade rest mycket i Spanien, skref för mer än hundra år sedan i sitt spansk-engelska lexikon, att ordet vos, ni, användes aldrig annat än »to inferiors, or where there is great familiarity»; och under en nära årslång vistelse i landet hörde öfversättaren, så vidt han nu kan erinra sig, detsamma aldrig till en person. För den, som läser originalet, gör det ock en särdeles komisk verkan att se D. Quijote allt jämt säga tú, du, till Sancho, så länge de äro goda vänner, men vos, när han blir ond på honom; se t. ex. förra hälftens sid. 162 m. fl. ställen. Måhända hade detta kommit bättre fram i öfversättningen, om där vid dessa tillfällen användts han som tilltalsord i stället för ni.
- ↑ Ehuru det här i texten förekommande ordet empresa kan betyda företag i allmänhet, är det dock sannolikt att författaren låter Eugenio använda det med blodig ironi af soldatens skojaraktiga beteende, som ju var rena motsatsen till de ridderliga företag, för hvilka (enligt not. 10 sid. 251) empresa just brukades som speciel term.
