Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

26

— »Det gör hon visst, som jag tror, svarade prinsessan; och jag vet äfven att det ej behöfs att befalla min herr kammarjunkare det, ty han är så belefvad och har sådana hofmannaseder, alt han icke skall tillåta att en andlig man går, när möjlighet finnes att han kan få rida.»

— »Så är det», svarade barberaren, steg af på ögonblicket och bjöd prästen att sitta i sadeln, och denne tog plats där utan att låta länge bedja sig. Men det ledsamma var att, när barberaren skulle sätta sig upp bakpå, mulåsnan, som var ett legoök, — hvarmed är tillräckligt sagdt att hon var elak af sig, — kastade upp bakbenen en smula och slog bakut ett par tag så väldigt att, om hon träffat mäster Niklas på bröstet eller i hufvudet, han skulle hafva önskat upptäcktsresan efter D. Quijote för pocker i våld. Så som det var, vardt han så förskräckt att han störtade till marken och därvid så föga aktade på sitt lösskägg, att han tappade det, och, när han såg sig hafva mistat det, fann han ej annat råd än att skyla ansiktet med båda händerna och jämra sig att hans kindtänder blifvit utslagna. När D. Quijote såg hela denna skäggtofva utan käkar och utan blod ligga ett godt stycke från den fallne kammarjunkaren, utbrast han: »Vid Gud är icke detta ett stort under! Skägget har blifvit afsparkadt och skildt från ansiktet så nätt som om man gjort det med flit!»

Kyrkoherden, som såg huru hans påhitt lopp fara att upptäckas, skyndade strax efter skägget och gick dit där mäster Niklas ännu låg och skrek, tryckte hans hufvud mot sitt bröst och påsatte honom med detsamma skägget, under det han mumlade några ord öfver honom, hvilka han sade vara en besvärjelse, som ägde kraft att fästa skägg, såsom de genast skulle få se. När han nu åter hade satt på honom det, trädde han undan och där stod barberaren lika välbeskäggad och frisk som förut. Däröfver förundrade sig D. Quijote högligen och bad prästen att vid tillfälle lära honom denna besvärjelse; ty han menade att dess kraft nog sträckte sig till mer än att fästa skägg, eftersom det vore klart att, då skägget sletes bort, måste äfven hud och kött fara illa och skadas, och, kunde den göra allt det bra igen, så hjälpte den nog också för mera än skägg. »Så förhåller det sig äfven», sade kyrkoherden och lofvade att lära honom den vid första tillfälle. De kommo därpå öfverens att nu skulle kyrkoherden sitta upp, och sedan skulle de tre skiftas vid styckevis, tills de komme till värdshuset, som kunde vara bortåt tre mil därifrån.