till honom: »Snälla djäfvul![1] ty något annat kan du omöjligt vara, då du haft mod och krafter att betvinga mina; jag beder dig att vi må få göra ett stillestånd, bara på en timme, ty det klagande ljudet från den där trumpeten, som tränger till våra öron, tyckes kalla mig till något nytt äfventyr.» Getherden, redan trött att ge stryk och ta stryk, släppto honom strax, och D. Quijote reste sig på benen, vände nu ansiktet ditåt där ljudet hördes, och såg plötsligt huru utför en backe kommo en mängd människor klädda i hvitt liksom pilgrimer på botöfningsfärd. Saken var nämligen den att molnen det året hade nekat jorden sin väta, och öfverallt där i ängden anställdes vallfärder, böner i kyrkorna och botöfningar för att bedja Gud att han måtte öppna sin barmhärtighets händer och gifva regn; och för detta ändamål kom folket från en by där i närheten vallfärdande till en from eremits boning, som låg på en höjd vid denna dal.
D. Quijote fick syn på de vallfärdande botgörarnes sällsamma dräkter och, utan att han kom att tänka att han många gånger förut måste hafva sett sådana, föreställde han sig att detta vore ett stycke äfventyr och att honom ensam såsom vandrande riddare tillkomme det att våga sig på detsamma. Han styrktes i denna inbillning däraf, att han trodde att en i sorgdok höljd bildstod, som de buro, vore någon förnäm dam, som dessa spetsbofvar och skamlösa stråtröfvare med våld bortförde. Och knappt hade detta fallit honom in, då han med stor hast skyndade fram till Rocinante, som gick och betade, tog betslet och skölden från sadelbågen, betslade upp honom i en handvändning och, bedjande Sancho om sitt svärd, satte han sig upp på Rocinante, trädde skölden på armen och sade med ljudlig stämma till alla de närvarande: »Nu, tappra följeslagar! månden I få skåda huru viktigt det är att i världen finnas riddare, som bekänna sig till det vandrande ridderskapets orden; nu, säger jag, månden i af denna ädla dams befrielse, som färdas här fången, skönja om vandrande riddare icke böra högaktas.»
Så talande klämde han skänklarna i Rocinante, ty sporrar hade han icke, och rände i fullt traf[2] emot botgörarna, (ty sträckt galopp läses icke i hela denna sannfärdiga historia att Rocinante någonsin fallit in i;) kyrkoherden och domherren och barberaren sprungo visserligen till för att hålla honom tillbaka, men det var dem icke möjligt, och lika litet hejdade honom Sanchos rop, som skrek till honom: »Hvart bär det af, herr D. Quijote? hvilka djäflar ha nu farit i eder, som
- ↑ I spanskan står: hermano demonio = broder djäfvul! Ordet hermano användes nämligen icke blott om och till köttsliga bröder, utan äfven som tilltalsord vid mångfaldiga tillfällen, där man vill ge uttryck åt det vänliga deltagande, som hvarje kristen är skyldig sin nästa. Särskildt gäller detta förhållandet mellan bättre och sämre lottade medmänniskor, och, antingen man ger eller icke ger något åt en tiggare, fordrar höfligheten ovillkorligen att man åtminstone kallar honom hermano. Här, liksom på några andra ställen, står det tydligen med stor komisk verkan, som tyvärr icke kan fullt återgifvas i svenskan.
- ↑ Originalet har visserligen á todo galope, hvilket skulle kunna öfversättas med: allt hvad Rocinante orkade galoppera; men strax efteråt säges ju att han aldrig slagit in i carrera tirada, sträckt galopp, och likaså heter det uttryckligen i fjortonde kapitlet af andra delen, att det där omtalade tillfället var det enda då Rocinante någonsin galopperat något litet, ty annars hade hans lopp alltid varit trotes declarados, afgjordt traf.
