268
— »Det där, sade getherden, låter alldeles som det man läser i böckerna om vandrande riddare, ty de uträttade allt det som Ers Nåd säger om den här karlen, ehuruväl jag har för mig antingen att Ers Nåd gycklar eller att denne junkern har åtskilliga tomrum i öfre våningen.»
— »Ni är en sakramenskad lymmel, utbrast nu D. Quijote, och det är ni som är tom och bristfällig i skallen, ty jag har lika mycket inombords som någonsin den gemena kona hade, som födde er till världen.»
Ord och handling följdes åt: han ryckte till sig ett bröd, som han hade bredvid sig, och slungade det i ansiktet på getherden så våldsamt, att han alldeles slog hans näsa platt. Men, när getherden, som ej förstod sig på skämt, såg hur eftertryckligt han misshandlades, lämnade han åsido hvarje hänsyn till den vackra mattan, bordsduken och hela det spisande sällskapet, rusade på D. Quijote, fick tag i honom om halsen med båda händerna och skulle säkerligen hafva strypt honom, om icke Sancho Panza just i detsamma hade kommit, gripit honom i axlarna och vräkt honom öfver bordet, så att glas och tallrikar gingo i kras samt allt hvad som fanns därpå vardt utspilldt och kringkastadt. D. Quijote, som såg sig fri, skyndade att komma ofvanpå getherden, hvilken, full af blod i ansiktet och illa sparkad af Sancho, kraflade på alla fyra för att få fatt i en bordsknif och med den taga sig blodig hämnd, men domherren och kyrkoherden hindrade honom därifrån. Barberaren lagade dock så att getherden fick D. Quijote under sig, och nu lät han regna öfver denne en sådan myckenhet knytnäfslag att det rann lika mycket blod från den stackars riddarens ansikte som från hans eget. Domherren och kyrkoherden voro färdiga att kikna af skratt, landridarna hoppade högt af glädje, och från båda hållen tussade man de kämpande på hvarandra, som man gör med hundar, när de hafva kommit ihop i slagsmål; endast Sancho Panza var rent förtviflad, emedan han ej kunde göra sig lös från domherrens ene betjänt, hvilken hindrade honom att komma sin herre till hjälp.
Medan nu alla voro i fröjd och jubel, utom de båda slagskämparna som bultade på hvarandra, hörde de ljudet af en trumpet, som lät så sorgligt att det kom dem att vända ansiktet åt det håll hvarifrån ljudet tycktes dem komma. Men den som vardt allra ifrigast, när han hörde det, var D. Quijote, som visserligen, ännu mycket mot sin vilja, låg under getherden och fick mera stryk än billigt var, men ändock sade
