slag öfver ena axeln på svärdssidan, hvilken skölden ej kunde skydda mot bonditiskt öfvervåld[1], att den stackars D. Quijote mycket illa åtgången störtade från hästen.
När Sancho Panza, som med andan i halsen sprungit efter honom, såg honom ligga på marken, skrek han till den som pryglade hans herre, att han icke skulle gifva denne ännu ett slag, emedan han vore en stackars förtrollad riddare, som aldrig i alla sina lifsdagar hade gjort någon människa något för när; men hvad som kom bonden att hålla upp, var icke Sanchos tillrop, utan en blick på D. Quijote som rörde hvarken hand eller fot, och, då han följaktligen trodde sig hafva slagit ihjäl honom, drog han i hast upp sin botgörarskjorta till midjan och gaf sig på flykt öfver fältet så snabbt som en råbock.
Under tiden hade alla de i D. Quijotes sällskap hunnit fram dit där han låg; men de i processionen, som sågo dem komma springande och tillsammans med dem landridarna med sina armborst, befarade en elak utgång af saken, trängde sig alla ihop i en krets kring Mariabilden, drogo upp kåporna öfver hufvudet, grepo fast tag om sina gissel, och detsamma gjorde de andliga med sina vaxljus, och så inväntade de anfallet med fast beslut att försvara sig och, om de förmådde, äfven anfalla sina angripare. Men lyckan fogade det bättre än man kunde tro, ty Sancho gjorde ej annat än kasta sig öfver sin herres kropp och, i den tron att han vore död, upphäfde han öfver honom den sorgligaste och tillika löjligaste klagolåt i världen.
Kyrkoherden igenkändes af en annan kyrkoherde, som var med i processionen, och detta igenkännande bragte båda skarornas farhågor till lugn. Den förste kyrkoherden förklarade med ett par ord för den andre hvem D. Quijote var, och så väl han som hela hopen af botgörare gingo att se efter om den stackars riddaren var död. De hörde då huru Sancho Panza med tårar i ögonen sade: »Ack, du ridderskapets blomma, som blott genom ett dråpslag lyktade banan af dina så väl använda år! ack, du din ätts prydnad, du prydnad för hela La Mancha, ja för hela världen, som nu, när du saknas där, skall uppfyllas af missdådare, hvilka icke längre behöfva frukta att bestraffas för sina illgärningar! ack, du som var så frikostig öfver alla Alexandrar, efter du för blott åtta månaders tjänst hade gifvit mig den bästa ö, som hafvet omgärdar och kringflyter! du som var så ödmjuk mot de stolta, och stolt mot de ödmjuka[2], som trotsade faror, tålde förolämp-
- ↑ Enligt riddaresed måttades huggen och stötarna endast åt det håll, där den angripne var försedd med skyddsmedel, således icke åt svärds-, utan åt sköldsidan, eller mot harnesket och hjälmen.
- ↑ I sin häftiga sorg förtalar sig Sancho; han menar naturligtvis tvärtom. Möjligen gäller detsamma äfven om det nästföljande »som tålde förolämpningar» = sufridor de afrentas; men i riddarböckerna betydde afrenta äfven strid på öppna fältet, och sannolikt är väl att Sancho hört det så användas af sin herre.
