272
ningar, älskade utan anledning, som efterliknade de goda samt var ett gissel för de onda och en fiende till de elaka; kort sagdt, du vandrande riddare! hvarmed allt är sagdt som sägas kan!»
Vid Sanchos klagorop och suckar kvicknade D. Quijote till igen, och det första ord han sade var: »Den som lefver skild från eder, huldaste Dulcinea! är utsatt för större eländigheter än dessa. Hjälp mig, Sancho min vän! att sätta mig upp på den förtrollade vagnen, ty nu är jag ej i stånd att belasta Rocinantes sadel, enär jag har hela denna axeln slagen i stycken.»
— »Det skall jag hjärtans gärna göra, herre min, svarade Sancho, och låtom oss återvända till min by i sällskap med dessa herrar, som önska edert bästa, och där skola vi foga anstalt om att företaga en ny utfärd, som kan lända oss till större gagn och ära.»
— »Väl taladt, Sancho, svarade D. Quijote, och det tör vara ganska klokt att låta den stjärnornas onda inflytelse, som nu råder, gå öfver.»
Domherren, kyrkoherden och barberaren sade honom att han skulle göra mycket väl i att handla som han sade, och, mycket roade af Sanchos dumheter, satte de D. Quijote på vagnen, så som han förut hade färdats. Processionen ordnade sig ånyo och fortsatte sin väg; getvaktaren afskedade sig från alla; landridarna ville icke följa med längre, och kyrkoherden betalade dem hvad de hade att fordra. Domherren bad kyrkoherden att underrätta honom huru det aflupe för D. Quijote, om han blefve återställd från sin galenskap eller framhärdade i den, och därmed tog han afsked för att fortsätta sin resa. Kort sagdt, alla skildes och reste hvar åt sitt håll, så att ingen stannade kvar mer än kyrkoherden och barberaren, D. Quijote och Panza och den beskedlige Rocinante, hvilken till allt som han hade upplefvat förhöll sig lika tålmodig som hans herre.
Formannen spände för sina oxar, gaf D. Quijote plats på en höknippa och följde med sin vanliga säflighet den väg kyrkoherden anvisade, och efter sex dagar anlände de till D. Quijotes by, där de intågade vid middagstiden. Det råkade vara en söndag, och allt folket stod på torget, tvärs öfver hvilket D. Quijotes vagn körde. Alla lupo till för att se hvad som fanns på vagnen, och, när de igenkände sin landsman, förvånades de högeligen; en pojke sprang åstad för att underrätta hushållerskan och systerdottern, att deras morbro-
