274
att de flesta man påträffar inte utfalla så nöjsamt som en kunde önska, ty af hundra, som man råkar på, pläga de nio och nittio gå motigt och på sned. Det vet jag af erfarenhet, ty hissad har jag kommit ifrån somliga, och pryglad ifrån andra; men i alla fall är det någonting behagligt att afbida hvad som kan inträffa och därunder framtränga öfver berg, genomsnoka skogar, bestiga klippor, besöka borgar, bo på värdshus med allt fritt, och ta’ mig tusan om man betalar ett endaste öre!»
Hela detta samtal föreföll mellan Sancho och hans hustru Hanna Panza, under det att D. Quijotes hushållerska och systerdotter mottogo honom, afklädde honom och lade honom i hans gamla säng. Han såg på dem med sneda blickar och kunde icke riktigt fatta hvar han var. Kyrkoherden ålade systerdottern att vara särdeles noga med att sköta sin morbror väl, och de skulle passa på att han icke än en gång rymde ifrån dem, hvarvid han berättade hvad man hade måst göra för att få honom hem. Nu upphäfde de båda kvinnorna nya rop till Himlen; nu upprepades förbannelserna öfver riddareböckerna; nu bådo de Himlen att i helvetets djupaste afgrund störta så många lögners och galenskapers författare samt- och synnerligen. Till slut blefvo de oroliga och uppskrämda öfver att de kanske skulle se sig öfvergifna af sin husbonde och morbroder, just när han komme på bättringsvägen; och det gick verkligen så som de föreställde sig det.
Men, ehuru författaren till denna historia med all flit och omsorg har sökt att uppspåra de bedrifter som D. Quijote utförde på sin tredje utfärd, har han ej kunnat finna några underrättelser därom, åtminstone icke i trovärdiga anteckningar; endast ryktet har bland La Manchas Minnen bevarat den sägen att, tredje gången som D. Quijote drog hemifrån, begaf han sig till Zaragoza, där han bevistade en ryktbar tornering som hölls i denna stad, och där hände honom saker värdiga hans tapperhet och goda förstånd.
Ej heller om hans slut och aflidande kunde han erfara något, och skulle ej heller hafva erfarit eller fått veta något, om icke hans lyckliga stjärna hade fört honom tillsammans med en gammal läkare, hvilken hade i sin ägo en blylåda, som, enligt hvad han påstod, hade hittats bland de nedrifna grundmurarna af en under ombyggnad stående eremitboning. I denna låda hade påträffats några pergamentsblad fullskrifna med fornspanska bokstäfver[1]; men det var kastilianska verser, som skildrade många af D. Quijotes bragder samt redogjorde
- ↑ Letras góticas; men därmed menas ej hvad man eljest kallar gotiska, d. ä. Vulfilanska bokstäfver, utan en annan gammaldags skrift, som äfven kallas letras toledanas och som med Vulfilas alfabet ej har någon större likhet annat än i tecknet för a. Denna skrift aflystes genom ett beslut på kyrkomötet i Leon 1091.
