der och herre komme, mager och gul i synen och utsträckt på en knippa hö i en oxvagn. Det var en ynkedom att höra de rop som de två goda damerna upphäfde samt huru de slogo sig för ansiktet och ånyo förbannade de välsignade riddareböckerna; och allt detta började på nytt, när de sågo D, Quijote köra in genom porten.
Vid underrättelsen om D. Quijotes ankomst kom äfven Sancho Panzas hustru springande, hvilken länge sedan hade fått veta att hennes man hade följt med riddaren för att tjäna honom som vapendragare, och, som hon fick syn på Sancho var hennes första fråga om det stod väl till med åsnan. Sancho svarade att det stode bättre till med henne än med hans herre. »Lofvad vare Gud, sade hon, som har visat mig så stor nåd! Men berätta mig nu, min vän; hvad godt har I fått af edra vapendragaretjänster? I har väl med er en klädning åt mig? och några söta skor åt barnen? — »Ingenting sådant där har jag med mig, kära hustru, sade Sancho, ehuru jag nog har andra saker af mera vikt och betydenhet.» — »Det gläder mig riktigt, svarade hustrun; så visa mig nu de där sakerna af mera vikt och betydenhet, min vän; jag vill så gärna se dem, på det mitt hjärta må fröjdas, som varit så sorgset och illa tillfreds under alla de sekler I varit borta.» — »När vi komma hem skall jag visa dem för dig, hustru, sade Panza, och var nu lugn så länge, ty, om Gud behagar att vi ännu en gång draga ut på spaning efter äfventyr, tör du snart nog få se mig som grefve eller ståthållare öfver en ö, och inte en så’n där ö som det finnes litet hvarstans, utan den bästa som står att få.» — »Ja, det gifve Gud, käre man! ty vi behöfva det väl. Men säg mig, hvad är det för slag med så’n där öar? för det begriper jag inte.» — »En skall inte kasta pärlor för svin, svarade Sancho; i sinom tid skall du bli det varse, hustru, ja du skall förvånas att höra dig kallas Ers Härlighet af alla dina underhafvande.» — »Hvad är det I säger, Sancho, om härligheter och öar och underhafvande?» genmälde Hanna Panza, ty så hette Sanchos hustru[1], icke för att de voro släkt, utan emedan det brukas i La Mancha att hustrurna ha sina mäns tillnamn.
— Du skall inte ha så brådt, Hanna, att få reda på allting så med samma; det är nog att jag säger dig hvad sant är, och håll nu munnen. Det enda jag kan säga dig, så där i förbifarten, är att det finns inte någonting trefligare till i världen än att vara en ärad vapendragare åt en vandrande riddare, som spanar efter äfventyr[2]. Visst är det sant,
- ↑ Om fru Panzas namn se not. 7 på sidan 57 af förra hälften. — Det är ännu brukligt i Spanien (och i ämbetsstil äfven i Frankrike), att hustrun behåller sitt flicknamn, hvarvid hon dock vanligtvis tillfogar sin mans tillnamn med ett de, så länge denne lefver, medan det oftast alldeles bortlägges, när hon blir änka; således t. ex. Valentina Zulneta de Octavio om en dam, hvilken som ogift hette Zulueta och vardt gift med Octavio. I öfverensstämmelse härmed borde således Sanchos gemål rätteligen hafva hetat Juana Gutierrez de Panza eller, efter läsarten i andra delen, Teresa Cascajo de Panza.
- ↑ Den spanska texten lyder: No hay cosa mas gustosa en el mundo que ser un hombre honrado escudero de un caballero andante, och här innehålles en ackusativ- med infinitiv-konstruktion, — un hombre ser honrado escudero, etc. — som af mig förbisågs i förra upplagan och som i själfva verket, så vidt jag vet, hittills återgifvits riktigt endast af italienaren Bartolomeo Gamba.
