Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

som ju ej är någon småsak. Men när vi i går kommo genom denna trakt, öfverföllo oss fyra röfvare och fråntogo oss allt till och med skägget, och detta fråntogo de oss så grundligt att barberaren måste sätta på sig ett lösskägg; och äfven den här unge mannen — här pekade han på Cardenio — foro de illa fram med. Och det bästa är, att här i hela trakten går ett allmänt rykte, att de som öfverföllo oss tillhöra en kedja galerslafvar, hvilka nästan alldeles här på platsen lära hafva blifvit befriade af en man med sådan hjältekraft, att han förlossade dem från deras bojor i trots af kommissarien och vaktkarlarna. Utan tvifvel måste den mannen hafva varit från förståndet eller också en lika arg skälm som de, eller en människa utan hjärta och samvete, då han så kunde släppa vargen bland fåren, räfven bland hönsen, flugan i honungen; då han så kunde gäcka rättvisan och handla emot sin konung och borne herre, efter det stred mot dennes lagliga påbud; då, säger jag, han kunde beröfva galererna deras armar[1] och ställa till så mycken oro bland det Heliga Brödraskapet, som i många år lefvat i fred och ro; då, kort sagdt, han kunde begå en gärning, genom hvilken hans själ tager skada och hans kropp ingenting vinner.»

Sancho hade för kyrkoherden och barberaren berättat äfventyret med galerslafvarna, hvilket hans herre så ärofullt bestått, och därför använde prästen vid sin berättelse så starka ordalag, för att se hvad D. Quijote skulle säga eller göra. Men denne skiftade färg vid hvarje ord och vågade ej omtala, att det var han som varit dessa hedersmäns befriare.

— »Dessa människor, fortsatte kyrkoherden, voro alltså de som plundrade oss, och må Gud i sin barmhärtighet förlåta honom, som ej tillät att de ofverlämnades åt sitt välförtjänta straff!»


Noter.

1 Detta är icke ett tomt talesätt, utan menadt på fullt allvar. Enligt den i Spanien (och äfven på andra håll) gällande äktenskapsrätten är blotta äktenskapslöftet, när det göres inför vittnen och i synnerhet i sådana fall som detta mellan Fernando och Dorotea, till giltighet och verkan lika kraftigt som ett i eljest vanlig form ingånget äktenskap. Till och med enligt svensk lag är trolofning en så sträng förbindelse, att den ej på ryggas ensidigt, utan att den vållande parten mister rättigheten att »bygga äktenskap med någon annan, så länge den öfvergifne ej förlikt är», och under ett visst gifvet förhållande säges trolofningen uttryckligen vara »ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel» (giftermålsbalkens 3 och 4 kapitel).

  1. deras armar för originalets deras fötter, d. v. s. årorna, med hvilka galererna sättas i rörelse.