TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Hvilket handlar om det nya och behagliga äfventyr, som hände kyrkoherden och barberaren i samma bergstrakt.
Sälla och öfverlyckliga voro de tider, när den djärfvaste af alla riddare D. Quijote af La Mancha kom till världen; ty emedan han hyste den ärofulla föresatsen att väcka till nytt lif och åter införa i världen det vandrande ridderskapets redan förlorade och så godt som utdöda orden, njuta vi nu i detta vårt tidehvarf, som så väl behöfver muntra förströelser, behaget icke blott af hans sannfärdiga historia, utan äfven af dess berättelser och episoder, som delvis äro icke mindre trefliga och konstnärliga och sannfärdiga in historien själf. Åter upptagande sin väl häcklade, tvinnade och hasplade tråd, förtäljer nu denna att, just som prästen gjorde sig redo att trösta Cardenio, stördes han af en röst, som nådde hans öron och som i klagande ton yttrade sig på följande vis:
— »Ack Gud! kan det vara möjligt, att jag nu funnit ett ställe, som kan tjäna till en undangömd grafplats åt den tunga bördan af denna kropp, hvilken jag så mycket mot min vilja bär på? Ja, så är det nog, om den enslighet, som dessa berg lofva, icke bedrager mig. Ack, jag olycklige! dessa klippor och snår, som förunna mig att klaga mitt lidande för Himlen, huru mycket angenämare sällskap skola de icke lämna mig till mitt förehafvande än sällskapet af något mänskligt väsen, eftersom det icke på jorden finnes något, af hvilket råd i bryderiet, lindring i smärtan eller hjälp i nöden står att hoppas!»
Alla dessa ord hörde och uppfattade prästen och de som voro med honom, och då de tyckte, såsom det också verkligen
