4
förhöll sig, att de uttalades i närheten, så reste de sig för att söka den talande. De hade ej gått tjugu steg, när de bakom en klippa sågo en i bondedräkt klädd yngling sitta vid foten af en ask; hans ansikte kunde de dock ej urskilja, emedan han tvådde sina fötter i den förbiflytande bäcken och därför höll det nedlutadt. De närmade sig så tyst att han icke märkte dem, ej heller gaf han akt på något annat än att tvätta sina fötter, hvilka sågo ut alldeles som två stycken blank kristall, som alstrats bland bäckens andra stenar. De förvånades öfver hvitheten och skönheten hos dessa fötter, hvilka, som det tycktes åskådarna, icke voro vana vid att trampa i jordkokor eller gå efter oxarna och plogen, såsom dock deras ägares dräkt antydde. När de nu sågo att de ej hade blifvit märkta, gaf kyrkoherden, som gick främst, de andra båda tecken att huka ned sig eller gömma sig bakom några klippblock, som lågo där, och så gjorde de alla, medan de uppmärksamt betraktade hvad ynglingen förehade. Denne bar en grå arbetsblus, på båda sidor öppen, hårdt åtdragen omkring lifvet med ett hvitt skynke; vidare bar han äfven byxor och yttersockor af grått kläde samt på hufvudet en jaktmössa af samma färg; sockorna voro uppdragna på halfva benet, hvilket vek såg ut som vore det gjordt af det hvitaste alabaster. Sedan han slutat två sina vackra fötter, torkade han dem med en handduk, som han framtog under mössan, och, vid det han skulle framtaga den, höjde han ansiktet och åskådarne fingo skåda en oförliknelig skönhet, så att Cardenio med låg stämma yttrade till kyrkoherden: »Då detta icke är Lucinda, så är det ej ett mänskligt utan ett gudomligt väsen.»
Ynglingen tog af sig mössan och rystade hufvudet åt båda sidor, hvarvid ett hår lösgjordes och nedföll, så skönt att solens strålar kunnat bli afundsjuka därpå. Häraf kunde de förstå, att den som till utseendet var en bondgosse i själfva verket var en kvinna, en späd kvinna, och därtill den fagraste som bådas ögon någonsin skådat, ja till och med Cardcenios ögon, om de icke hade sett och känt Lucinda, ty efteråt försäkrade han, att endast Lucindas skönhet kunde täfla med denna. Det långa ljusa håret betäckte icke allenast hennes skuldror, utan skylde hela hennes person under sig, ty med undantag af fötterna var ingenting annat synligt, så rikt och yfvigt var det; och därjämte tjänade henne till kam ett par händer så vackra, att, om fötterna i vattnet hade sett ut som stycken af kristall, liknade de med hennes hår sysslande händerna stycken af drifven snö. Allt detta försatte de tre åskådarne
