44
— »Nåväl, fortsatte D. Quijote; nu har hon slutat att vanna sin säd och skickat den till kvarnen; hvad gjorde hon sedan, när hon läste brefvet?»
— »Brefvet, sade Sancho, det läste hon inte, ty hon sade att hon kunde hvarken läsa eller skrifva, utan hon slet och ref sönder det i små bitar och sade att hon ej ville låta någon läsa det, på det hennes hemligheter ej måtte blifva bekanta i byn, och att det var tillräckligt med det jag sagt henne muntligen anbelangande Ers Nåds kärlek till henne och den särskilda botöfning ni höll på med för hennes skull; och till sist sade hon mig, att jag skulle hälsa Ers Nåd att hon kysser edra händer[1] och längtar mera att träffa er än att skrifva till er, och att hon därför bad och ålade er att vid uppvisandet behagade ni[2] ge er ut ur de här vildmarkerna och låta bli att göra galenskaper och tvärt på fläcken bege er på väg till Toboso, om ej något annat viktigare tillstötte, ty hon längtar mycket att få träffa Ers Nåd. Hon storskrattade, när jag talte om för henne, att Ers Nåd kallar sig Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Jag sporde henne, om den där biskayern hade kommit; det jakade hon till och sade, att det var en riktigt hygglig karl. Jag sporde henne också efter galerslafvarne men hon sade att än så länge hade hon inte sett till någon af dem.»
— »Så till vida är allt bra, sade D. Quijote; men säg mig hvad för slags klenod hon gaf dig, när hon afskedade dig, för de underrättelser du medförde från mig? Förty bland vandrande riddare och damer är det ett vanligt och och uråldrigt bruk att åt vapendragare, kammarjungfrur eller dvärgar, som komma med bud till riddarna från deras damer och till dessa från deras vandrande hjältar, gifva något präktigt smycke som fägnad, till tack för deras budskap.»
— »Det kan väl så vara, och jag håller det för ett godt bruk; men det måtte ha varit förr i världen, ty nu för tiden brukas det visst bara att ge en bit bröd och ost, ty det var hvad fröken Dulcinca räckte mig öfver gårdsmuren, när jag tog afsked af henne, och till yttermera visso var det fårost.»
— »Hon är ytterligt frikostig, sade D. Quijote, och om hon ej gaf dig någon klenod af guld, var det väl för att hon icke hade den där till hands att gifva dig; men den väntar icke för länge, som väntar på något godt[3], och, när jag råkar henne, skall allt ställas till rätta. Vet du hvad jag förundrar mig öfver, Sancho? Jo, det är att det förefaller mig som om du kommit fram och tillbaka genom luften; ty föga
- ↑ Denna kompliment kan tyckas ofverdrifven; men i Spanien hör det än i dag till den simplaste belefvenhets fordringar, att en herre afskedar sig från en dam med de orden: Beso á V. los piés (jag kysser edra fötter), hvartill damen regelrätt har att svara: Beso á V. las manos, caballero (jag kysser edra händer, min herre).
- ↑ Sancho använder en formel för växlar, hvilken gör en så mycket mera komisk verkan, som han ju alls icke har nägot skriftligt med från Dulcinea.
- ↑ Buenas son mangas despues de pascua = vida ärmar komma till måtta äfven efter påsk. Ordspråket förklaras däraf, att munkarna hade dylika vidärmar, i hvilka de kunde insticka hvarjehanda gåfvor som lära hafva influtit rikligt isynnerhet under tiden näst före påsk. En liknande tankegång ligger till grund för uttrycket tener la manga ancha = hafva en (mycket) vid ärm, hvilket begagnas om biktfäder, som (förmodligen för gåfvors skull) äro för efterlåtna mot sina biktbarn.
