— »En sådan förståndig dam! sade D. Quijote; det var nog för att få läsa det i ro och fröjda sig åt det. Vidare, Sancho: medan hon höll på med sin syssla, hvad för slags samtal förde hon med dig? hvad frågade hon dig om mig? och hvad svarade du henne? Kom till slut, berätta mig allt åt icke en bokstaf bli kvar.»
— »Hon frågade mig ingenting, svarade Sancho; men jag talte om för henne hur det gick Ers Nåd af kärlek till henne, att ni hade för er en botöfning, naken till midjan, förstucken bland dessa berg som en vildman, sofvande på marken, utan att spisa vid dukadt bord[1] och utan att reda edert skägg, begråtande och förbannande ert öde.»
— »Det var orätt sagdt af dig, att jag förbannade mitt öde[2], sade D. Quijote; snarare välsignar jag och skall jag välsigna det i alla mina lifsdagar, att det gjort mig värdig att älska en så hög dam som Dulcinea af Toboso.»
— »Ja, hög är hon, inföll Sancho, för sannerligen är hon inte halfva hufvudet längre än jag.
— »Hvad för slag, Sancho, har du mätt dig med henne?»
— »Ja, på det viset, svarade Sancho, att, när jag gick fram för att hjälpa henne lyfta en spannmålssäck upp på en åsna, kommo vi hvarandra så nära, att jag märkte, att hon hade godt och väl ett halft hufvud före mig.»
— »Men är det ej sant, genmälde D. Quijote, att denna hennes kroppsstorlek åtföljes och prydes af tusen sinom tusen själens behag?[3] Och en sak kan du väl ej förneka, Sancho: när du kom henne nära, kände du icke en sabeisk vällukt[4], en aromatisk doft, någonting ljuft, hvarför jag ej kan finna ett namn, en utdunstning, en parfym, liksom om du varit i en riktigt fin galanteributik?»
— »Allt hvad jag kan säga, menade Sancho, är att jag kände en svag lukt liksom af armsvett, och det var väl därför att hon var varm och svettig af det starka arbetet.»
— »Så var det nog icke, invände D. Quijote; utan du måtte väl ha haft snufva eller också kom lukten från dig själf, ty jag vet fullväl huru hon luktar, denna ros ibland törnen, denna lilja på marken[5], denna flytande ambra.»
— »Det är allt möjligt det, svarade Sancho, för ofta kommer det från mig själf samma lukt, som då tycktes mig komma från Hennes Nåd fröken Dulcinea, och det är ingenting att förundra sig öfver, för den ena fulingen är den andra lik.»[6]
- ↑ Uttrycket påminner om markisen af Mantua, rörande hvilken jämf. sidd. 39 och 43 här ofvan.
- ↑ I spanskan står: En decir que maldecia mi fortuna dijiste mal, hvilket näppeligen kan eller får öfversättas så strängt som Braunfels gjort: »om du sade att jag förbannar mitt öde, så måste jag förbanna dina ord.»
- ↑ Originalets text lyder: Pues es verdad que no acompaña esa grandeza y la adorna con mil millones de gracias del alma! Negationen vållar svårighet. Skall den stå kvar på sin plats, kan meningen ej uppfattas annorlunda än så, att D. Quijote säger dessa ord med alldeles särskild betoning, ironiskt och låtande dem betyda rena motsatsen af hvad de verkligen innebära, ungefär som Sancho på sid. 34 här ofvan; detta synes dock ej passa rätt väl ihop med D. Quijotes vanliga värdiga sätt, helst när han talar om Dulcinea, och själfva det spanska uttrycket, på detta vis fattadt, förefaller ändock något tvunget. Saken hjälpes lättast genom att flytta ordet no efter pues, då man får den öfversättning, som här gifvits.
- ↑ Denna sabeiska vällukt skall antagligen påminna om drottningen af Saba, med hvilken D. Quijote i sina högtrafvande älskogstankar sammanställde sitt hjärtas dam. Eljest kunde ordet visserligen också vara lånadt från Vergilius, Ovidius eller Plinius, som använda det för arabisk.
- ↑ I sitt svärmeri begagnar D. Quijote här nästan samma ordalag, som förekomma i Salomos Höga visa: »Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalen. Såsom en ros ibland törne, så är min kära bland döttrarna.» Kap. 2, v. 1, 2 (enligt kyrkobibeln).
- ↑ Sancho uttrycker sig ännu mera drastiskt: un diablo parece al otro.
