Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47

— »Det är klart, svarade Sancho; men vill Ers Nåd då se till att välja den åt hafskanten till, på det att, om vistelsen ej behagar mig, jag må kunna inskeppa mina svarta undersåtar och göra med dem hvad jag redan sagt.[1] Och Ers Nåd skall ej bry sig om att just nu fara och hälsa på vår fröken Dulcinea, utan drag åstad och slå ihjäl jätten, och låt oss få ett godt slut på den här saken; ty, vid Gud, jag tror fullt och fast att den kommer att ha mycken både heder och fördel med sig.»

— »Jag säger dig, Sancho, sade D. Quijote, du har alldeles rätt, och jag skall följa ditt råd, för så vidt det gäller att draga åstad med prinsessan förr än att besöka Dulcinea. Men kom ihåg att du ej säger ett ord åt någon, och ej heller åt dem som äro i vårt sällskap, om det som vi här hafva talat och afhandlat; ty, eftersom Dulcinea är så förbehållsam, att hon icke vill att man skall veta hennes tankar, är det ej riktigt att jag eller någon annan genom mig röjer dem.»

— »Men, om så är, sade Sancho, hvarför ställer Ers Nåd så till att alla de, som ni besegrar med er arm, skola gå och infinna sig hos vår fröken Dulcinea? Det är ju så godt som att skrifva under med ert eget namn att ni håller af henne och är förälskad i henne! Och då det är tvång för dem, som inställa sig, att falla på knä inför henne, och säga att de komma från Ers Nåd för att betyga henne sin undergifvenhet, huru kunna då bådas edra känslor blifva förborgade?»

— »Ack, så dum och enfaldig du är!» sade D. Quijote. »Förstår du icke att det länder henne till så mycket större upphöjelse? Du skall veta att enligt denna vår riddaresed är det en stor ära för en dam att hafva många vandrande riddare som tjäna henne, utan att deras förhoppningar sträcka sig längre än till att tjäna henne för hennes egen skull och utan att vänta annan lön för sina många trogna sträfvanden, än att hon låter sig täckas att antaga dem till sina riddare.»

— »Med sådan kärlek, sade Sancho, har jag hört predikas att Vår Herre bör älskas, för sin egen skull och utan att vi bevekas därtill af hopp om himmelsk härlighet eller af fruktan för straff, fast nog skulle jag vilja älska och tjäna honom för hvad han förmår.»

— »Tusan i dig! sade D. Quijote; hvad du emellanåt säger förståndiga saker, så bonde du är! Man kunde nästan otro att du har studerat.»

— »Nej, på mitt ord, jag inte ens läsa!» svarade Sancho.

I detsamma ropade mäster Niklas till dem att vänta litet,

  1. Hvad Sancho tänkte göra med sina negrer, det hade han sagt för sig själf, men ej till D. Quijote, så att denne var nog okunnig om hans fiffiga beräkningar. Se sid. 24 här ofvan.