48
ty de ämnade rasta och dricka i en källa, som fanns där. D. Quijote stannade till Sanchos ej ringa belåtenhet, hvilken redan var trött på att ljuga så mycket och fruktade att hans herre skulle beslå honom med hans egna ord, ty, ehuru han visste att Dulcinea var en bondjänta i Toboso, hade han aldrig i hela sitt lif sett henne. Under tiden hade Cardenio påtagit sig de kläder, som Dorotea bar när de anträffade henne och som visserligen ej voro särdeles goda, men ändock mycket bättre än de han förut burit. De slogo sig nu samfäldt ner vid källan, och med det som kyrkoherden försett sig med på värdshuset stillade de, om än ej tillräckligt, den starka hunger de alla kände.
Medan de höllo på härmed, råkade en vandrande pojke att gå förbi; han ställde sig och betraktade mycket uppmärksamt dem, som sutto vid källan, störtade efter några ögonblick fram till D. Quijote, slog armarne om hans ben och brast ut i häftig gråt, sägande: »Ack, käre herre! Känner inte Ers Nåd igen mig? Så se noga på mig, jag är den vaktpojken Anders, som Ers Nåd tog lös från eken, där jag stod bunden.» D. Quijote kände igen honom, fattade honom vid handen, vände sig till de kringstående och sade: »På det herrskapet må se, huru viktigt det är att det finnes vandrande riddare i världen, de där afhjälpa de orättvisor och våldsamheter, som begås af de fräcka och dåliga människor hvilka i densamma lefva, skolen I veta, att här förliden, när jag färdades genom en skogsdunge, hörde jag skrik och höga jämmerrop liksom från en olycklig och nödställd människa. Drifven af min plikt, skyndade jag genast åt det håll, hvarifrån jämmerropen tycktes mig komma, och fann bunden vid en ek denne yngling, som nu står här inför eder, hvilket glädjer mig af hjärtat, förty han skall vara ett vittne att jag icke i en enda punkt far med osanning. Han stod, som sagdt, bunden vid eken, afklädd ända till midjan, och en lurk, hvilken, som jag sedan erfor, var hans husbonde, höll på att piska honom rent fördärfvad med hästtömmarna. Så snart jag fick syn på honom, frågade jag honom om orsaken till detta gräsliga piskande, och den grobianen svarade att han sloge pojken därför att denne var i hans tjänst och vissa försumligheter, till hvilka han gjorde sig skyldig, komme snarare af elakhet än af enfald. Härtill genmälde denne gossen: Nådig herre, han slår mig endast därför att jag begär min lön af honom. Husbonden kom då fram med jag vet ej hvad för fagert snack och undflykter, som jag visserligen åhörde, men ej antog för
