Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
65

många andra, som jag skulle kunna anföra för att styrka och bekräfta min mening, önskar jag att min maka Camilla genomgår dessa svårigheter och skäras och luttras i kärleksfrestelsernas eld, och genom någon som har nog eget värde för att kunna sträcka sina begär till henne. Och om hon går ur denna strid med segerpalmen, som Jag tror att hon gör, skall jag anse min lycka för makalös; då kan jag säga att det är fullt, som fattades i mina önskningar; då kan jag säga att jag fått på min lott den starka kvinna, om hvilken den Vise talar: Ho skall finna henne?[1] Och om utgången blir motsatsen af hvad jag väntar, skall tillfredsställelsen att se att jag hade rätt i min mening hjälpa mig att utan lidande bära den smärta, som en så dyrköpt erfarenhet naturligtvis måste förorsaka mig. Och då det står fast, att ingenting af allt hvad du kan säga emot min önskan skall gagna det minsta för att afhålla mig från dess verkställande, så begär jag, käre Lotario, att du lånar dig till verktyg för utförandet af denna min nyck; jag skall skaffa dig läglighet att göra det, utan att dig skall fattas något af hvad jag anser vara nödvändigt för att inleda en ärbar, aktad, återhållsam och oegennyttig kvinna i frestelse. Och att just lita till dig i detta kinkiga företag, därtill förmår mig bland annat den öfvertygelsen att, om Camilla besegras af dig, segern ej kommer att gå till det yttersta och värsta, utan endast så långt att det kan anses som gjordt, hvilket af goda skäl ej bör ske, och jag blir således ej kränkt annat än genom hennes goda vilja, och äfven denna kränkning blir förborgad i din dygdiga förtegenhet, hvilken, som jag väl vet, i allt hvad som rör mig skall vara evig som dödens tystnad. Vill du alltså, att jag skall få ett lif som verkligen är att lefva, måste du genast inlåta dig i denna kärleksstrid; och det icke på ett liknöjdt eller lojt sätt, utan med den ifver och det bemödande som min önskan begär, och med den uppriktighet hvarom vår vänskap gör mig försäkrad».

Detta var innehållet af hvad Anselmo yttrade till Lotario, och denne lyssnade så uppmärksamt därpå, att, med undantag af de här ofvan intagna orden, han icke öppnade sina läppar till att säga något förr än hans vän hade slutat. När han nu märkte att denne ej talade längre, betraktade han honom först en lång stund, liksom om han såge något förut aldrig skådadt, som väckte hans förundran och bestörtning, och sade därpå till honom: »Jag kan icke förmå mig att tro, käre Anselmo, att hvad du nu sagt är annat än skämt; hade jag

  1. Den Vise är Salomo, och det anförda stället återfinnes i Ordspråksbokens 31 kap. 10 vers, nämligen sådant det lyder i Vulgata; enligt vår (och äfven Luthers) bibelöfversättning heter det: Hvilken en dygdig kvinna beskärd är, hon är mycket ädlare än de allra kosteligaste pärlor.
Don Quijote, I: 2,5