Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

66

tänkt att du menade allvar, skulle jag ej hafva tillåtit dig att gå så långt, ty genom att icke höra på dig skulle jag redan tidigare hafva afbrutit ditt långa tal. Jag föreställer mig alldeles otvifvelaktigt, att antingen känner du icke mig, eller jag icke dig; dock nej, jag vet ju att du är Anselmo, och du vet att jag är Lotario. Det ledsamma är att jag tror att du ej längre är den Anselmo du förr var, och du måtte hafva trott att icke heller jag är den Lotario jag borde vara; det du sagt mig är icke likt min vän Anselmo, och det du begär af mig bör icke begäras af den Lotario du känner, ty goda vänner skola pröfva sina vänner och taga dem i anspråk usque ad aras, som skalden sade, hvarmed han menade, att de ej borde taga deras vänskap i anspråk i sådana saker som äro Gud emot. Om nu en hedning tänkte så om vänskapen, huru mycket hellre bör då icke en kristen tänka så, han som vet att för ingen jordisk vänskaps skull den gudomliga bör förspillas? Och om en vän sköte så långt öfver målet, att han åsidosatte all hänsyn till Himlen för att blott taga hänsyn till sin vän, så får det icke vara för ringa och obetydliga saker, utan för sådana där det gäller vännens ära och lif. Säg mig nu du, Anselmo: hvilkendera af dessa båda står i fara för dig, för att jag skulle inlåta mig på det vågstycket att göra dig till viljes och begå något så afskyvärdt som du begär af mig? För visso, ingendera. Utan du begär af mig, så vidt jag förstår, att jag skall söka och trakta efter att beröfva dig, och på samma gång äfven mig, ära och lif; ty, om jag skall sträfva att beröfva dig äran, så är det klart att jag beröfvar dig lifvet, emedan en ärelös man är sämre än en död; och, då jag är verktyget, som du vill att jag skall vara, till din ofärd, går det då icke så med mig också att jag blir ärelös och följaktligen äfven utan lif? Hör mig, käre Anselmo, och haf nog tålamod att icke svara mig förr än jag fullständigt klargjort för dig hvad din önskan begär af dig själf; sedan blir det tillräcklig tid för dig att komma med invändningar och för mig att höra på.»

— »Det är jag med om, svarade Anselmo; säg mig hvad dig lyster.»

Lotario fortsatte då och sade: »Det förefaller mig, Anselmo, att du nu har samma sinnelag som morerna alltid ha, hvilka man icke kan öfvertyga om deras religions villfarelse med bibelspråk, ej heller med bevis hämtade af förnuftsskäl eller grundade på trosartiklar; utan man måste framställa för dem påtagliga, lätta, begripliga, tydliga och otvifvelaktiga