6
fall icke tillåtit min tunga att framföra en osanning, så vore det gagnlöst att nu å nyo föregifva något, som man skulle tro snarare af höflighet än af något annat skäl, ifall man ens trodde mig alls. Under denna förutsättning säger jag alltså mina herrar, att jag tackar för edert tillbud, hvilket ålägger mig förpliktelsen att uppfylla allt hvarom I bedt mig, echuruväl jag fruktar att berättelsen om mina olyckor skall förorsaka eder smärta lika väl som medlidande, ty I skolen ej kunna finna något medel att afhjälpa dem, lika litet som tröst för att bära dem. Men ändock, och på det icke min ära må synas tvifvelaktig i edert omdöme, sedan I nu igenkänt mig som kvinna och sen mig ung, ensam och utstyrd i denna dräkt, — omständigheter som tillhopa, liksom hvar en för sig, kunna förstöra äfven det bästa rykte, — måste jag väl omtala för eder hvad jag gärna skulle förtiga, om jag finge.»
Allt detta talade nu den som tedde sig som en tjusande flicka, utan afbrott, med så flytande tunga och ljuft klingande stämma, att icke mindre hennes förståndiga sätt än hennes skönhet satte åhörarna i förundran; och då de ånyo erbjödo henne sitt bistånd och upprepade sina böner till henne att uppfylla sitt löfte, lät hon icke längre bedja sig, utan, sedan hon i all ärbarhet påtagit sina skor och uppfäst sitt hår, satte hon sig till rätta på en sten, hvarpå de tre togo plats omkring henne, och, i det hon gjorde våld på sig, för att återhålla några tårar, som uppstego i hennes ögon, började hon med stadig och klar röst sin lefnadshistoria på följande vis:
»Här i Andalusien finnes en liten stad, hvars namn ingår i en hertigtitel, som gör dess innehafvare till en af dessa förnäma, hvilka i Spanien kallas Grander. Denne har två söner, af hvilka den äldre är arfvinge till hans stamgods och, som det tyckes, äfven till hans goda egenskaper; men hvad den yngre är arfvinge till vet jag ej, om icke till Vellidos trolöshet och Ganelons falskhet. Till denne herres underhafvande höra mina föräldrar, hvilka visserligen äro lågättade, men så rika att, om de vore lika gynnade med afseende på börd som på förmögenhet, hvarken de skulle hafva något mer att önska ej heller jag behöft frukta att se mig i det olyckliga tillstånd, hvari jag nu befinner mig; ty kanske härleder sig mitt missöde från deras, som icke lät dem födas högvälborna. Visserligen äro de ej så vanbördiga att de skulle skämmas för sitt stånd, men icke heller tillräckligt högt ställda för att betaga mig min tro, att just deras ringhet vållat min olycka. Kort sagdt, de äro landtbrukare, ofrälse människor,
