i ännu större förundran och önskan att erfara hvem hon var. De beslöto alltså att visa sig, och vid den rörelse de gjorde för att komma på fötterna upplyfte den sköna flickan sitt hufvud, strök med båda händerna undan håret och blickade efter dem som förorsakade bullret. Knappt hade hon varsnat dem, då hon sprang upp och, utan att gifva sig tid att laga på sig skorna eller uppfästa håret, grep hon med stor hast tag i ett bredvid henne liggande knyte, synbarligen med kläder, och ville, full af förvirring och skrämsel, taga till flykten; men hon hade icke hunnit sex steg, då hon föll till marken, emedan hennes späda fötter icke kunde uthärda de skarpa och spetsiga stenarne.
När de tre sågo detta, skyndade de efter henne, och kyrkoherden var den som först tilltalade henne: »Stanna, señora, hvem ni än må vara, ty de som ni här ser hafva endast för afsikt att vara er till tjänst, och ni har ingen anledning att så ändamålslöst gripa till flykten, då hvarken edra fötter skulle kunna uthärda det ej heller vi samtycka därtill.»
Till allt detta svarade hon icke ett ord, häpen och förvirrad som hon var. De andra kommo alltså fram till henne, kyrkoherden fattade hennes hand och fortfor: »Hvad eder dräkt, señora, vill bestrida, det röjer för oss edert hår; klart inse vi att det måste vara icke ringa orsaker som förmått eder att dölja eder skönhet under en för densamma så föga värdig dräkt och fört den till en sådan ödemark som denna, där det blott var en lyckträff att vi funnit er för att gifva edra lidanden om icke bot, så åtminstone goda råd; ty intet lidande kan ansätta så hårdt eller stiga till en så ytterlig grad, så länge det icke är slut med lifvet, att det ryggar tillbaka för att ens höra ett råd, som i välmening gifves åt den lidande. Därför, kära fröken eller käre herre eller hvad ni vill vara, hämta er från den skräck som vår åsyn förorsakat eder, och omtala för oss edert lyckliga eller olyckliga öde, ty hos oss alla i gemen och hvar och en i isynnerhet af oss skall ni finna ett hjärta som hyser medkänsla för edra missöden.»
Medan kyrkoherden talade detta, stod den förklädda flickan som bedöfvad och såg på dem alla utan att röra läpparna eller säga ett ord, alldeles som en enfaldig bonde, för hvilken man oförmodadt visar märkvärdiga och af honom aldrig sedda saker. Men, då kyrkoherden ånyo sade henne hvarjehanda i samma syfte, bröt hon ändtligen sin tystnad och, utstötande en djup suck, begynte hon på följande vis: »Då dessa bergs ödslighet icke förmått dölja mig och mitt upplösta hårs fria
